nattviolen

Fötterna snubblar fram över gården, gula löv i drivor på marken och var är myrorna frågar min fyraåring. På vägen till dagis passerar vi myrornas E4, men idag är de inte där. Går myrorna i ide, undrar han. Och hur är det med ekorrarna och getterna, mamma, går de i ide? Naturen väcker många frågor och vi pratar om den tills han kommer på att han har sin läderlappendräkt i väskan, idag är det maskerad på dagis. Superhjältarna tar över samtalet och han räknar upp alla dräkter han skulle vilja ha. Så är vi då framme, kostymen åker på och kompisar med ansiktsmålningar och dräkter möter upp i hallen.

En fantastisk bok, där engagerade frivilliginsatser gjort det möjligt för flera av de som sitter på Guantanamo att göra sin röst hörd. Boken har ett förord där man får ta del av hur fångarna på Guantanamo lever och hur det till slut blev möjligt att publicera en del av det som skrivits under tiden på Gunatanamo. Varje poet presenteras med en kort biografi, som förstärker det otäcka i dessa människors situation. Den yngsta poeten var bara 14 år när han togs till fånga och sattes på Guantanamo. Dikterna är isande, rysande, starka... Och jag tar en paus, orkar inte ta in allt, och känner mig rutten som inte ens orkar läsa om deras öde... Det är otäckt att vi vet och att inte makthavare agerar kraftfullare mot hela situationen. Hur ska vi förklara vår overksamhet för eftervärlden? När jag läst den kan jag inte längre säga att jag inte visste vad som hände, finns det egentligen någon som kan säga att: nej, vi visste inte vad som hände? Så, vad gör vi?

Jag tycker om dessa dagar, när gråheten tränger sig in genom fönstret och jag tänder ljus som tränger den tillbaka. Sitter vid köksbordet och dricker först kanelte, sedan kaffe, låter förmiddagen traska på och struntar i att allt egentligen måste göras. Uppmärksamheten pendlar mellan familjens medlemmar, radion, tidningen, mina egna dagdrömtankar.

Idag läser jag sista sidorna i en bok om Maria Wine och Artur Lundkvist. Undertiteln är "en nittonhundratalsroman", alltså ingen biografi över författarparet. Romanen är inte alls vad jag hade väntat mig, den är inte fri från biografigenren. Det är en brättelse om dem och inte en gestaltning av deras liv. Men jag tycker om den, att läsa om deras liv blir också en brättelse om en helt annan tid med helt andra förutsättningar än vad vi har idag.
Varför väljer man att skriva en roman istället för en biografi? Jan Arnald, som författaren heter ger sig själv störrre frihet i språket och i innehållet. Han kan utesluta fakta och använda fakta friare. Ändå undrar jag, för även en biografi är en berättelse som är en tolkning av någons liv och sanningen blir hur man än gör svår att komma åt. Biografin som form är en sannolik berättelse om någons liv, och en bra roman behöver också vara sannolik men därmed inte nödvändigtvis sann i bemärkelsen att det har hänt.

Vilken härlig dag det blev, trots snålblåst och regn, hon fick ju priset äntligen - Doris Lessing.
Och jag ska äntligen läsa henne!
Läser, läser och läser - har alltid någon eller några böcker på gång, men Doris Lessings böcker står olästa i min hylla. Så nu har jag något härligt att se fram emot!
Hon var inspirerande att lyssna till, när hon intervjuades i teve idag.

Min diktsamling, Jag änskar rymden fanns i oss alla, är äntligen klar och finns i bokform. Jag hämtade den på tryckeriet igår! Rykande färsk!