nattviolen

En fantastisk bok, där engagerade frivilliginsatser gjort det möjligt för flera av de som sitter på Guantanamo att göra sin röst hörd. Boken har ett förord där man får ta del av hur fångarna på Guantanamo lever och hur det till slut blev möjligt att publicera en del av det som skrivits under tiden på Gunatanamo. Varje poet presenteras med en kort biografi, som förstärker det otäcka i dessa människors situation. Den yngsta poeten var bara 14 år när han togs till fånga och sattes på Guantanamo. Dikterna är isande, rysande, starka... Och jag tar en paus, orkar inte ta in allt, och känner mig rutten som inte ens orkar läsa om deras öde... Det är otäckt att vi vet och att inte makthavare agerar kraftfullare mot hela situationen. Hur ska vi förklara vår overksamhet för eftervärlden? När jag läst den kan jag inte längre säga att jag inte visste vad som hände, finns det egentligen någon som kan säga att: nej, vi visste inte vad som hände? Så, vad gör vi?