nattviolen

går längs vägen som rinner
av smältvatten
bildar floder och fåror
backen brant uppför
tar tag i väskans handtag igen
tyngden drar den neråt
armens munskel spänner

i väntan på husgavelns varma vägg
drar hon igen jackan
låter sjalen värma halsen

på krönet
äntligen, hon vänder sig om
ser ut över nejden
det som ligger bakom henne
har hon lämnat
hon går

i väntan på kaffedoften
bryter hon en bit choklad i fickan
läger den på tungan där den smälter
ger smak

går längs vägen som rinner
av smältvatten
bildar pölar intill huset
ställer ner väskan och sätter nyckeln i låset