nattviolen

snö
lite is på Årstaviken
blidgrader men ändå före för kälkarna i backen
nya spel och böcker, julfilmer
god mat och hembakt bröd som blev så gott - mums
sovmorgon
sena kvällar
mer disk än vanligt
mer samvaro än vanligt
lite trötta fötter och lite för välfyllda magar
långsamt tempo
julsånger

julen med alla sina förväntningar står för dörren, julen skrapar inte med foten och frågar om den får komma in, julen kliver på och stannar till el-ljustakarna ser bleka ut i fönstret och julen glider ut lika självklart som den klev på, julen får mig att stanna uppe för länge på kvällarna, den får mig att tänja på gränserna och ställa mig att baka bröd klockan elva på kvällen eller varför inte göra pepparkaksdeg klockan nio en söndagmorogn, handla julklappar klockan tjugotvå och provsmaka den goda osten vid tolv på natten, julen är upp och ner, dygnet har förlorat sina vanliga tider och mörkret gör att jag ändå är trött så varför inte lägga i en extra växel och baka lite mer eller grava lite lax eller slå in lite julklappar eller varför inte få iväg julkorten som jag beställt i god tid men som fortfarande ligger i en plastpåse, ja varför inte fira lite jul med en promenad runt årstaviken och sedan läsning...

Istvan satt på verandan. Den var det första som Rosa hade förälskat sig i när de tittade på huset, nu såg Istvan ut genom fönstret och snöflingorna var stora så att ett luftigt täcke la sig över gräsmattan. Han hade hängt upp pepparkakshjärtan i fönstren, likadana som i caféet. Han mindes hur Rosa målat upp precis hur hon ville ha det när de gick genom huset på visningen. Först verandan, inte så stor men så pass att kökssoffa, bord och ett par stolar fick rum. I soffan en fårfäll. Från verandan kom man rakt in i köket, och där fanns Rosas andra stora förälskelse i huset; vedspisen. Istvan dyrkade den också, värmen och doften gav hans kropp förnimmelser från barndomen. Köket var rymligt och här fanns allt han behövde för sina provbakningar, han mindes hur det lyste i Rosas ögon när hon kom in i köket första gången, hur hon vände sig mot honom och sa "här kan du skapa". Snön skapade en tystnad som var dov, Istvan blundade och hörde Rosas röst "imorgon går vi till banken och ber om ett lån, Istvan, jag vill bo här, jag vill bo här med dig". Huset hade varit till salu ganska länge. Rosa och Istvan var överens, när de fortsatte genom huset på visningen blev det bara tydligare för dem att de hittat rätt. Intill köket låg en liten kammare och hallen där trappan upp till övervåningen fanns. Och däruppe fanns ett stort allrum och två sovrum. Det hade slutat snöa, kaffet i muggen var slut så han reste sig och gick in i köket. Mitt hus, tänkte Istvan, och ställde sin ensamma mugg på diskbänken innan han tog jackan och bilnycklarna och åkte till sitt café i stan. Han hade varit i tankarna tillsammans, så såg han det. När han var ensam på morgonen och drack sitt kaffe då kom minnena, Rosa. Varje dag tänkte han på henne, tiden hade gjort minnet av henne meningsfullt. Istvan orkade minnas, ville minnas och visste att hon var med honom hela dagen i hans arbete. Kanske skulle det komma en dag då hon bleknade, kanske skulle det komma en annan men just nu tänkte han inte så, Rosa var ännu hans och han hennes.

fötterna letar efter något att stå på, händerna håller hårt om bergets små handtag, hon har ett bra grepp och hittar små avsatser att ta spjärn med fötterna så hon kan häva sig upp på kanten av avsatsen, gruset river längs magen för tröjan och jackan åker upp, överarmarna spänner och drar, hon är uppe, sätter sig på kanten så att benen kan dingla så fint i luften, känner sig som barnet då som är men var för länge sedan då hon drömde om högre och högre berg men här blir inte människorna som myror utan hon ser ansiktsdragen och behåller känslan för den andra som hon längtar och älskar efter närhet,
där stannar hon
lägger sig ner på rygg med blicken inåt för hon orkar inte se rymden
den är för stor
istället blickar hon mot sin inre rymd för där promenrar hon omkring
hon som hon längtar och älskar
hon som alltid finns så länge ögonlocken kan slutas
hör hon rösten från förr
rösten som gungar henne in i sömnen
när natten blir för mörk
fötterna letar efter något att stå på
hon hittar en avsats
där vilar hon innan
nästa steg tar henne högre upp

Springskorna står i hallen och väntar, Karim slår av väckarklockan som ringer ilsket. Han kliver ur sängen och drar på sig sina träningskläder. I badrummet sneglar han i spegeln för att se så att inte håret ligger platt på en sidan eller ser alltför sovigt ut. Springskorna åker på och han stänger dörren tyst för att inte väcka grannen som säkert sover fortfarande. Vad är det som gör att Karim går upp klockan sex och springer. En del av drivkraften är endorfinerna, han behöver dem, framrusande i kroppen för att inte sjunka ner i det mörka igen, men mest är det tanken på Irina som får honom att rusa ut i skogen och springa varv på varv tills han sprungit den där milen. Han gör det inte varje dag men minst tre gånger i veckan, sommar som vinter, i ljus och i mörker. Alltid ensam. I takt med endorfinernas storm rusar också tankarna, rytmen i löpningen smittar av sig och Karim slipper brottas med tankarna som fastnar, det ger sig av och släpper fram nya istället. Den långa raksträckan i skogen, där träden bildar en allé, är den mest effektiva sträckan. Han kommer in i allén och Irina träder fram i hans tankar, dagarna har gått fort och det är redan mer än en vecka sedan som hon åkte tillbaka till Paris. Han följde inte med, han ville men något höll honom tillbaka. Orden hade blivit svåra att uttala, hon hade närmat sig honom försiktigare i Stockholm, kanske för att han själv trevade efter ett uttryck som passade bättre in här. Vad var det som hände när han klev runt på svensk mark, armarna gestikulerade inte lika livligt, tårarna var borta och skrattet tystnade. Irina hade sagt att det knöt sig i magen när hon såg honom här. Karim ville gråta men istället fastnade gråten och halsen blev stel och värkte av spända muskler som pressade saliven ner så att tårarna inte kunde gråtas. Han måttade med foten mot en lite sten, sparkade till så att den studsade mot en rot och upp mot hans ansikte. Så dumt. Så dum. Han får fart i benen, springer tillbaka, det är klart att han ska åka tillbaka till Paris och Irina. På hallgolvet ligger posten från igår kvar, han tar upp den och ser till sin förvåning att förutom reklam finns där också ett vykort postat i Paris. Det är från Irina.