nattviolen

Gilda visste att hon skulle återvända. Den tanken var så självklar att hon inte tänkte den. Det var när hon mötte Istvan i samtalet igen som hon reflekterade över att hon faktiskt satt där igen, att hon faktiskt hade återvänt. En långsam men väldigt tydlig värme spred sig i magtrakten, orden trillade fram lätt och tillsammans med Istvan kände hon igen sig själv. Ändå var det skillnad på vad som fört henne hit idag och vad som fört henne hit tidigare. Hon lyssnade när Istvan berättade om allt som hänt, lekte med tanken att strunta i föreläsningen och bara sitta kvar vid cafébordet, bara tanka liv, för det var liv hon fick när hon lyssnade och när hon var i den här miljön. Människor kom och gick, människor pratade och frågade, skrattade och blev arga. Vardagen för tusentals människor passerade förbi. Det hade hon sett under sin egen tid på fiket, och när hon satt här kom det tillbaka. Hon öppnade locket på en skattkista; människor med förhoppningar och önskningar. Hon längtade till just den här stunden, trots att den var här just nu. Hon ville hålla kvar den, hålla kvar den. Så det gjorde hon när hon gick därifrån med sin bruna resväska, övertygad om att morgondagen skulle ge henne ännu mer.

skiner solen och talgoxen kvittrar ivrigt
promenaden över årstabron går lätt och långsamt
vill dra in varje solstråle
lägga upp ett lager för gråa dagar

Hon kommer gående på stationen, i handen en brun resväska där hon packat ner ombyte för en helg. Hon har inte stämt möte med någon. Hon går in på fiket, dörrpinglan är kvar och inredningen ser ut som förut. Visslingen från köket känner hon också igen. Vid ett fönsterbord sitter en ensam kvinna, hon ser ut att vara koncentrerad på en text, hon läser med pennan, den stryker under, stannar upp och antecknar något i marginalen. På bordet står en halvdrucken kaffe och ett glas vatten. Vid ett annat bord sitter en man med sina två döttrar, barnen äter bulle och dricker varm choklad medan pappan smuttar på en kaffe samtidigt som han pratar med dem om den förestående tågresan. Hon står där vid dörren och tittar på gästerna en stund, kvinnan med texten lyfter på huvudet och möter hennes blick. Då avbryter hon sig och går fram till disken, pinglar i klockan. "Jag är redan på väg", det är Istvans röst som far ut i fiket. Och kort därpå står han framför henne, skägget har grånat lite och han har ett par glasögon hängande på näsan. "Men, Gilda", armarna åker ut på Istvan och han kommer ut i fiket och möter Gilda som också öppnat famnen, "men, Istvan, är det glädjetårar eller". Han torkar tårarna med baksidan av handen, som är mjölig så att ansiktet får ett lätt puder utsmetat över kinderna. "Ja, men det är väl klart, som jag har undrat och hoppats. Hur mår du?" Gilda ser på Istvan och efter en stund säger hon, "det är bra, jag är här för att hålla en föreläsning i eftermiddag på universitetet. Men jag tänkte stanna ett par dagar, behöver du hjälp här imorgon?" Istvan har gjort en kaffe åt henne och ska just lägga upp en ostsmörgås, "ja, men va roligt att du är här för föreläsningen, vill du verklgien jobba imorgon, nej förlåt, dum fråga, jag vet att du vill annars skulle du aldrig fråga, får jag annonsera det för stamgästerna?" Gilda tar mackan och kaffen och sätter sig vid bordet närmast disken, Istvan sätter sig mitt emot. "Ja, det vore roligt att återse stammisarna."

Det är något med mars. Jag blir så trött. Vårtrött, nu när vi kommit förbi den 20:e. Brytningstid, ljusare morgon som väcker mig tidigare och jag vill gå upp. Ljusare kvällar som håller barnen vakna längre. Så, utmattad somnar jag i deras sängar, oförmögen att hålla verkligheten stilla. Istället sover jag en stund, vaknar till och tar mig till badrummet och undrar om detta tillstånd mellan vaken och sovande någonsin ska bli något annat; mer vaket eller mer sovande. Och så en nysning ovanpå det.

Ljuset släpar, gruset på trottoarerna virvlar runt i den nordliga blåsten, vattenpölarna har ett tunt lager is och när jag svänger av mot Skeppsholmen då får jag vinden i ryggen och solen i ansiktet. I tankarna samlas alla gånger jag gått här, längs kajen, på kullerstenarna med Nationalmuseum på vänster sida, stort och stängt. Och på höger sida båtarna, som ibland just kommit in till kaj. Ofta möter jag hundar med sin husse eller matte. På bron möter jag turister som yrvaket går över bron, från vandrarhemmet mot stadskärnan för att upptäcka och se. Över bron tar jag backen upp, idag med spänst i benen, solen sprider sig i hela kroppen och gymnastikskorna studsar fram. Väl framme vi Skeppsholmens folkhögskola, suger jag i mig lite extra av vårluften innan jag går in och påbörjar arbetsdagen. Här inne spelas det på intrument, det lagas mat och förbereds fika i köket, de flesta deltagarna på allmän kurs är ute och jobbar i projekt så det är ovanligt tyst och lugnt, så tittar jag in på deras projektsidor på nätet och där syns aktiviteten nu istället. Det är intervjuer som  filmas, spelas in och redigeras, det är möten som  bokas och förbereds, det är bilder som tas och texter som skrivs. Vi närmar oss redovisning av projekten som blir då Skeppsholmens folkhögskola har öppet hus den 2 april klockan 12 till 18. Välkomna!

I mina ögon ligger ljuset närmare hjärtat
blind för käpphästar
linkar jag fram längs stadens gator.

I mina ögon hoppar du jämfota
blind för hinder
studsar du fram på bron.

Dagen ger så mycket mer än ögat kan fånga
och det tänker jag på
letar mig fram till vattenhålet
dricker, dyker, druknar i osorterade tankar.

Just så här blir det då,
en ögonblicksordbild.

Den franska filmen Det regnar alltid i Provence går just nu på bio, och jag har sett den! Jubel, härligt att gå på bio och det här är en film som får mig att släppa taget om min vardag för att lugnt tillbakalutad vara åskådare. Det är karaktärerna, egna och tilltufsade som gör den här filmen. Under tio dagar får man följa några vardagsmänniskors liv, och det är en film som är berättad och filmad i det lilla och nära perspektivet. Det stora politiska livet är marginaliserat, det är inte det som är viktigt här utan istället relationerna och inte minst vädret. Det är en film om varandet, och i det lyckas den gestalta ett långsamt skeende - så som livet är; lite segt, fullt av drömmar och visioner, som kan bli verklighet men som kanske inte blir så storslagna som man hade tänkt sig. Likt posein rör den sig inte framåt och inte bakåt, den är just i den stund som visas just då, ett tillstånd.

nog är det konstigt att orden trillar ut genom munnen och låter sig uppfattas av någon annan, ibland till glädje och ibland till irritation, ja nog kan orden säga mycket som kan bli bra och inte så bra, orden kan få oss närmare varandra och skapa avstånd, skrivna ord stannar kvar men också det sagda kan ringa länge i öronen, orden hjälper mig att förstå när begriplighet är det som tröstar, orden hjälper mig att förbli novis när det är det som tröstar, orden lägger sig på tungan och vilar ibland, klibbar ibland fast och kommer ut i fel ordning med fel tonfall, når inte fram, andra gånger blir det flow, flöde, som ett rinnande vatten, orden ligger nära hjärtat i en liten ask som jag kan öppna och stänga men den går alltid att fylla på, där finns oändligt med utrymme, som rymden, ett rum