nattviolen

Hon kommer gående på stationen, i handen en brun resväska där hon packat ner ombyte för en helg. Hon har inte stämt möte med någon. Hon går in på fiket, dörrpinglan är kvar och inredningen ser ut som förut. Visslingen från köket känner hon också igen. Vid ett fönsterbord sitter en ensam kvinna, hon ser ut att vara koncentrerad på en text, hon läser med pennan, den stryker under, stannar upp och antecknar något i marginalen. På bordet står en halvdrucken kaffe och ett glas vatten. Vid ett annat bord sitter en man med sina två döttrar, barnen äter bulle och dricker varm choklad medan pappan smuttar på en kaffe samtidigt som han pratar med dem om den förestående tågresan. Hon står där vid dörren och tittar på gästerna en stund, kvinnan med texten lyfter på huvudet och möter hennes blick. Då avbryter hon sig och går fram till disken, pinglar i klockan. "Jag är redan på väg", det är Istvans röst som far ut i fiket. Och kort därpå står han framför henne, skägget har grånat lite och han har ett par glasögon hängande på näsan. "Men, Gilda", armarna åker ut på Istvan och han kommer ut i fiket och möter Gilda som också öppnat famnen, "men, Istvan, är det glädjetårar eller". Han torkar tårarna med baksidan av handen, som är mjölig så att ansiktet får ett lätt puder utsmetat över kinderna. "Ja, men det är väl klart, som jag har undrat och hoppats. Hur mår du?" Gilda ser på Istvan och efter en stund säger hon, "det är bra, jag är här för att hålla en föreläsning i eftermiddag på universitetet. Men jag tänkte stanna ett par dagar, behöver du hjälp här imorgon?" Istvan har gjort en kaffe åt henne och ska just lägga upp en ostsmörgås, "ja, men va roligt att du är här för föreläsningen, vill du verklgien jobba imorgon, nej förlåt, dum fråga, jag vet att du vill annars skulle du aldrig fråga, får jag annonsera det för stamgästerna?" Gilda tar mackan och kaffen och sätter sig vid bordet närmast disken, Istvan sätter sig mitt emot. "Ja, det vore roligt att återse stammisarna."