nattviolen

jo, jag gör faktiskt en del försök för att veta om det går, jag tänker att det är enda sättet och ibland försöker jag flera gånger, och då funderar jag på när försöken övergår till träning och övning, är det när man gjort mer än tre försök, då börjar man istället öva sig och så håller man på med det ett tag och jag undrar när jag faktiskt kan något, min bilskolärare som var väldigt bra  - han lyckades lära mig att köra bil och när jag fick mitt körkort sa han "det tar 7 år att bli en bra förare", 7 år - det kanske är den tid man behöver inte bara för att kunna något utan för att faktiskt bli bra på något, och det är väl då som man känner att man behärskar den kunskap man erövrat, och då är det väl läge att lära sig något nytt - och om jag nu tänker skrivande, så är sätten och teknikerna så många så utvecklingspotentialen för var och en är enorm, därför kära läsare om du tycker att mina två senaste dikter inte riktigt fungerar så beror det på att jag gjort två försök att skriva på ett nytt sätt - jag får se om jag tar steget och börjar öva mig på detta, i så fall är det åtminstone 7 år kvar innan jag är framme

Kanske var det ett snötäcke som skavde
och förvandlade sötma till skrik
Kanske var det småsten som skavde
och förvandlade sötma till skrik

Människan har vaggats i oändlighet
blivit lugnad av tro och hopp
Nu står vi inför katastrofens rand
det hjälper inte att vi håller hand
Hela jorden kommer att gå under
människan har gjort ännu en blunder
låtit profiten styra livet
vi går från ljus till mörker här och nu
vi kommer inte hinna räkna till sju(tusen år)

Kanske var det ett snötäcke som skavde
och förvandlade sötma till skrik
Kanske var det småsten som skavde
och förvandlade sötma till skrik

Jag har en ljusgata på mitt bord
men det är ur mörkret jag får ord
för att beskriva och berätta en saga
som inte bara ger mig tröst
nej, jag hoppas att katastrofen bleknar
att vi alla kan hitta kraften
att förändra det som blivit fel

Kanske var det ett snötäcke som skavde
och förvandlade sötma till skrik
Kanske var det småsten som skavde
och förvandlade sötma till skrik

Det var en gång en civilisation
som var på väg mot slutet
då kom ett moln
ställde sig i vägen
otåligheten visste inga gränser
då stod flygplanen kvar på marken
vägrade att lyfta
Kreativiteten visste inga gränser
civilisationen klev ut ur mörkret
ljusgatan på mitt bord blev bredare

Kanske var det ett snötäcke som skavde
och förvandlade sötma till skrik
Kanske var det småsten som skavde
och förvandlade sötma till skrik

Här är ensamt, för ensamt för att höras
Här är ensamt, för ensamt för att tystas

Jag skulle kunna ha makt över mig själv
om det svarta hade varit svart och det vita vitt
men livet har fler nyanser än så
ingen med makt tycks förstå
att vi människor slåss om något som inte finns
glömmer att vårt är ansvaret
för våra handlingar i praktiken
skyller på varandra mitt i vardagspaniken

Här är ensamt, för ensamt för att höras
Här är ensamt, för ensamt för att tystas

Jag skulle gärna känna din hud mot min
om vi lägger ner vapnen och sluter fred
men kriget är mer komplicerat än så
de med makt låter oss förstå
att paragrafer måste följas i detalj
så motiverar makten sin batalj
Människor offrar sina liv i en sak
springer förbi varandra under samma tak

Här är ensamt, för ensamt för att höras
Här är ensamt, för ensamt för att tystas

Jag skulle gärna gunga med dig
och lyssna på politiska tal
vi kunde diskutera allt det här
för du vet jag håller dig så kär
då kanske det svarta blir vitt och det vita svart
låt oss mötas och granska alla färger
krypa under ytan och se djupet
och tillsammans bära ovissheten om slutet

Här är ensamt, för ensamt för att höras
Här är ensamt, för ensamt för att tystas