Vardagens lugna vatten

Simmar i stilla kyla och hudens yttersta vaknar. Det är söndag morgon och mitten av september. Inget kan få mig att tveka. Morgonens ljus har strilat in genom fönster. Stenen i solen blir varm, vassen står stilla och vattnets spegel bryts av kroppen som klyver vattenmolekylerna i simtaget rakt ut från viken, rakt ut i Östersjön. En annan form av möte mellan vatten och hud. 
Vänder och simmar in mot stranden när andetagen blir kortare och snabbare. 
Vinden är i vardande, en lätt krusning på ytan och björken intill viftar med sina nedersta grenar.
Stilla vatten, lugna djup och rörelsen ut och in skapar förändring.
 
Hon är inte densamma. Efter och före är två olika epoker. 
Djup öppnar sig.
 
 

hemma

hon går i manchesterbyxor
lite för korta
med blomsterbårder längst ner på byxbenen

på fötterna träskor
som klapprar mot asfalten
slår i fotknölarna så att sårskorpan brister

vårvinden smeker kinderna
koltrasten sjunger
dagsljuset kryper undan långsamt

hon går mellan betonghusen
ensam
men med huvudet fullt

en gång ska hon resa sig
bli lång
men med en stämma av glas

blygheten är en mur

Jag vill stanna kvar i ditt blickfång
vara kvar i dialogen med dig
därför svarar jag
som att kasta ut en krok
fånga dig
så som du fångar mig
med din blick, med dina ord,
med dina förväntningar på vad jag kan
vara

mitt ordflöde tar ny fart
som om jag kan frysa våra ögonblick tillsammans
skriva ner dem här och få vara kvar i känslan
länge,
flera timmar, hela dagen

min blyghet har inga gränser
den är en mur som stänger igen alla vägar in till mig

förälskelsens tunga är blommig
rosorna hoppar ur munnen
kinderna blossar
blicken väjer undan, sänker sig
för detta får inte synas
vad kan hända då
vem kan se

hur överlever jag
min kropp talar och jag tystar den med arbete
bygger upp en låtsasvärld
där vi möts, blommar ut
falnar långsamt
möter dig på nytt
och är öppen

som en fågel

idag har jag promenerat i skogen och på grusvägen här i västvärmland, kantareller plockades och vi smakade på lingon och hallon, regnet föll mjukt och promenaden blev lång, i vagnen satt Miriam och jag sjöng en visa med texten:

som en fågel flyger du ut i trädgården
som en fågel skuttar du runt i trädgården

vi går tillsammans
vi går tillsammans

över gräset ner till bäcken
över gräset ner till bäcken

leker tafatt med fjärlien
leker tafatt med fjärilen

så skönt att vara ute länge, kroppen fyller på med ny energi och jag känner att kraften i stegen ökar

mitt i grönskan

dagen har präglats av göranden, delvis i det gröna
så fort regnet slutade gick vi ut och spanade in vår skogsväg, sly behöver röjas så att lastbilen som ska borra brunn kommer in, tänk att byggprojekt alltid är förenat med sådant man inte alls kunde ana innan projektet drog igång


fortsatte promenaden på grusvägen bort till hagen där fåren låg och tuggade, studerade dem en stund men gick sedan vidare till sjön, på badplatsen var det tomt idag, vem vill bada i småregn, gick en vända runt badplatsen och styrde sedan kosan hemåt igen, uppförsbacken gjorde mig varm och jag ökade takten

uppvärmd och redo tog jag mig an kampen mot det höga gräset med diverse maskiner, äntligen! lupinerna har tagit över hela tomten och växer i massor på vår tomt, jag älskar dem men när de invaderar gräsmattan är de inte lika roliga, men nu är alltså de flesta borta

varm och glad tog jag mig en japanska dusch i bäcken, skön avslutning på en aktiv dag, nu väntar middag!

vad ska jag göra med det gröna gräset?

vad ska jag göra med det gröna gräset
som ligger nyklippt och doftande i trädgården

vad ska jag göra med det böljande sädesfältet
som står moget och stolt

vad ska jag göra med den utsträkta utsikten
som finns utanför mitt sovrumsfönster

vad ska jag göra med det friska vattnet i bäcken
som flyter förbi i min trädgård

jag går ut i gräset, låter tårna spreta och fånga ett strå eller två
jag drar med handen längs sädesfältet och fångar ett ax eller två

jag blickar ut från mitt sovrumsfönster och memorerar utsikten
jag kliver ner i bäcken och fångar in en skopa vatten eller två
som får skölja över mitt huvud och mina axlar

jag vaknar till

är här, där jag alltid är

äntligen sommar, äntligen ledigt, äntligen torpet
tillbaka i utsikten och landskapet
som får stressen att rinna av och tankarna att landa
lugn,
här finns också att göra
men i mitt tempo
utan klocka, utan tider att passa

längtan efter tystnad

jag längtar efter min egen tystnad
jag längtar efter en förmåga att lyssna
jag längtar efter ett rum utan skval och skvaller

ett rum utan galler
ett rum med öppna fönster

jag längtar

jag bestämmer mig för att

du är lika sårbar som jag
du är lika stark som jag
du är lika rädd, modig, ledsen, glad som jag

i den stund som jag säger förlåt mjuknar dina drag
omfamningen värmer

vi har gått från de hårda orden, den vassa tungan
vi har gått till det runda bordet, det varma ögat

jag är lika sårbar som du
jag är lika stark som du
jag är rädd, modig, ledsen, glad som du

söndag 6 juni

Så är det åter juni månad och koltrasten har nu förgyllt med sin sång i många veckor. Det är söndag och det är brytningstid, tempot förändras, vi går från plikt till lust och från grått till grönt. Förstår ni mig? Kanske inte. Jag tänker att vi går från fasta tider och inrutad vardag till ledighet och tid att bara vara. Vi har en lång sommar som just börjat, och jag planerar allt som ska göras under ledigheten, men hejdar mig och vet att sommaren blir vad den bli, dvs den blir det som jag behöver om jag släpper alla planer och flyter ett tag, släpper kontrollen. Men så tänker jag att det vore ändå mysigt att hinna med: ett besök på Mårbacka, ett teaterbesök i Berättarladan och Västanå teaters uppsättning av En Midsommarnattsdröm, ett beök på Rackstadmuséet, ett besök på Heidruns bok och bildcafé, ett besök på Lars Lerin museet i Munkfors, Laxholmen, ett besök på The Alma Löv museum i Östra Ämtervik... Och så alla vänner som vore så roligt om de kom förbi torpet och stannade över, och så alla dagar jag vill ha vid Rottnen med barnen och mannen och bara bada och bara vara, och så måla om i något rum och renovera det där skåpet som jag vill göra om till en bokhylla, och så böckerna som jag vill läsa, och så alla nya maträtter som jag vill laga och baka med barnen... Surdegsbröd, och så passa på en massa andra saker som jag aldrig hinner annars. Ja, kanske blir en del av allt detta av eller kanske inte, vilket lyxproblem - möjligheterna är så många, det kunde vara tvärtom, det kunde vara så att jag aldrig fick uppleva att gå från grått till grönt, att jag ständigt levde i en grå vardag som handlar om att fixa det basala. Så lyckligt lottad. Så tacksam. Och förväntansfull!

Till vår värld

Nu spelar världens kalla vind i parlamentens demokrati

Och väntar på vår reaktion kring Bryssels stängda dörr

Förlåt ett språk av hårdhet här, en sång om världens makt

Den vill visa oss hur reaktion kan läka jordens kraft

 

En sång till dig, vårt barn, när jorden väntar på aktion

Världens länder bråkar allt mera och slits sönder av fattigdom

Hur kan vi vända misären här och se en ljusningens invasion,

vi behöver friska ögon, för att rädda jorden från ålderdom

 

Härlig, härlig kan vår värld bli, det är målet för oss

Visan vill berätta en saga om en demokrati som får riktigt liv

Där svält och krig är en otäck dröm, och vi lever i harmoni

Där vi knäböjer för omtanken, och ger varandra tid

 

Kom ut, när världen visar oss sin nöd i denna stund

Se, vad som måste göras och låt din handling färdas fram

Varje dag ska visan sjunga om en demokrati som får riktigt liv.

Vi sjunger den för att läka våran kraft, härlig, härlig kan vår värld bli.


jag gör en del försök

jo, jag gör faktiskt en del försök för att veta om det går, jag tänker att det är enda sättet och ibland försöker jag flera gånger, och då funderar jag på när försöken övergår till träning och övning, är det när man gjort mer än tre försök, då börjar man istället öva sig och så håller man på med det ett tag och jag undrar när jag faktiskt kan något, min bilskolärare som var väldigt bra  - han lyckades lära mig att köra bil och när jag fick mitt körkort sa han "det tar 7 år att bli en bra förare", 7 år - det kanske är den tid man behöver inte bara för att kunna något utan för att faktiskt bli bra på något, och det är väl då som man känner att man behärskar den kunskap man erövrat, och då är det väl läge att lära sig något nytt - och om jag nu tänker skrivande, så är sätten och teknikerna så många så utvecklingspotentialen för var och en är enorm, därför kära läsare om du tycker att mina två senaste dikter inte riktigt fungerar så beror det på att jag gjort två försök att skriva på ett nytt sätt - jag får se om jag tar steget och börjar öva mig på detta, i så fall är det åtminstone 7 år kvar innan jag är framme

sötma till skrik

Kanske var det ett snötäcke som skavde
och förvandlade sötma till skrik
Kanske var det småsten som skavde
och förvandlade sötma till skrik

Människan har vaggats i oändlighet
blivit lugnad av tro och hopp
Nu står vi inför katastrofens rand
det hjälper inte att vi håller hand
Hela jorden kommer att gå under
människan har gjort ännu en blunder
låtit profiten styra livet
vi går från ljus till mörker här och nu
vi kommer inte hinna räkna till sju(tusen år)

Kanske var det ett snötäcke som skavde
och förvandlade sötma till skrik
Kanske var det småsten som skavde
och förvandlade sötma till skrik

Jag har en ljusgata på mitt bord
men det är ur mörkret jag får ord
för att beskriva och berätta en saga
som inte bara ger mig tröst
nej, jag hoppas att katastrofen bleknar
att vi alla kan hitta kraften
att förändra det som blivit fel

Kanske var det ett snötäcke som skavde
och förvandlade sötma till skrik
Kanske var det småsten som skavde
och förvandlade sötma till skrik

Det var en gång en civilisation
som var på väg mot slutet
då kom ett moln
ställde sig i vägen
otåligheten visste inga gränser
då stod flygplanen kvar på marken
vägrade att lyfta
Kreativiteten visste inga gränser
civilisationen klev ut ur mörkret
ljusgatan på mitt bord blev bredare

Kanske var det ett snötäcke som skavde
och förvandlade sötma till skrik
Kanske var det småsten som skavde
och förvandlade sötma till skrik

Här är ensamt

Här är ensamt, för ensamt för att höras
Här är ensamt, för ensamt för att tystas

Jag skulle kunna ha makt över mig själv
om det svarta hade varit svart och det vita vitt
men livet har fler nyanser än så
ingen med makt tycks förstå
att vi människor slåss om något som inte finns
glömmer att vårt är ansvaret
för våra handlingar i praktiken
skyller på varandra mitt i vardagspaniken

Här är ensamt, för ensamt för att höras
Här är ensamt, för ensamt för att tystas

Jag skulle gärna känna din hud mot min
om vi lägger ner vapnen och sluter fred
men kriget är mer komplicerat än så
de med makt låter oss förstå
att paragrafer måste följas i detalj
så motiverar makten sin batalj
Människor offrar sina liv i en sak
springer förbi varandra under samma tak

Här är ensamt, för ensamt för att höras
Här är ensamt, för ensamt för att tystas

Jag skulle gärna gunga med dig
och lyssna på politiska tal
vi kunde diskutera allt det här
för du vet jag håller dig så kär
då kanske det svarta blir vitt och det vita svart
låt oss mötas och granska alla färger
krypa under ytan och se djupet
och tillsammans bära ovissheten om slutet

Här är ensamt, för ensamt för att höras
Här är ensamt, för ensamt för att tystas

Gilda vid kökssbordet

Gilda satt på en köksstol och tittade ut, från fönstret kunde hon se grannhusets uteplats och där hängde ett fågelbord i en stor buske. Snön hade kommit. Busken var stor och vit. På fågelbordet satt en domherre och lät sig väl smaka av solrosfrön och annat gott. Gilda lät blicken stanna vid domherren, hon tänkte på hur liten hennes värld hade blivit. Allt som faktiskt hindrade henne. Hon hade slutat prata hemma, det var inget aktivt beslut utan det hade bara blivit så , och det var heller aldrig någon som frågade hur hennes dag hade varit. Hon hade vant sig vid tillsägelser och klagomål, hon märkte inte att hon hade en spänning i magen, inte förrän nu.
Domherren lämnade fågelbordet, och Gilda svepte den sista kaffeklunken och reste på sig. Hon gick in i sitt rum och packade en väska.