Stress

Hon går på en egen promenad. Musiken dunkar in i öronen. Hon måste koncentrera sig för att inte tänka fel. Inte skuldbelägga sig själv, tänk positivt, det var väl bra gjort. Tänk att du hann med så mycket, lite - skriker en ilsken stämma inne i huvudet, men hon höjer volymen lite till. Stegen ökar, Katarinahissens klocka går visst lite före, eller är det mobilen som drar sig. Hon kommer inte hinna i tid, raskar på stegen ännu lite till. Det är aldrig någon som sagt något, eftersom hon aldrig kommit försent, men i huvudet händer det flera gånger varje dag.

Han sitter i bilen. Det är lång kö. Obegripligt. Bilradion går på automatiskt när det är nyheter men han stänger av den. Blundar. Slumrar till men vaknar när bilen bakom tutar upprepade gånger. Kön rullar sakta framåt. Mobiltelefonen ringer. Han stänger av den. Klockan är en kvart för sent. Men han lämnade klockan hemma. Han får ändå höra varje dag att han är sen. Ledsen, säger han då.

Jag tycker om att cykla till jobbet men när novembermörkret lägger sig över Stockholm då får cykeln gå i ide. Istället tar jag på mig rejäla skor och promenerar. Och i  promenadrörelsen rullar tankarna runt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback