nattviolen

I det här landet växer en spricka

alla medelsvensson som jag får hicka

vi hittar inte oss själva nu

upplever att stressen sliter oss itu.

 

Sjukskrivningarna duggar tätt

på sömn blir kroppen aldrig mätt

vi arbetar och sliter hårt

hoppas att livet ska kännas svårt.

 

Vi har lärt oss att lida i vår nit

inte alltid få betalt för vårt slit

men vadå vi jobbar med det vi gillar

kunskapsstinna, glada så vi drillar.

 

En sång om livet i det fria

jag klara mig på en tia

låt mig bara få göra det jag vill

säger jag och skriver en dikt till.

Vad var hon

ett litet barn med gamla minnen

kanske en sol.

 

Hon plockade inte svamp

hon plockade ord

la dem på rad och

lyssnade

hon satte punkt

tog en paus och

började om

 

Under vingarna låg

orden på rad

ljuset mattades

när livets egenhet

lät sig skrivas

med svarta tecken

i diktens rum

rörde hon sig

såg en egen

 

Hon bodde på lånad tid

intill den pumpande, kämpande floden

men i dina ögon fanns inget slut,

i din hand bodde ålderdomen,

på läppar lekte

skrattet

en plats

där flyttade hon in

 

Om du hade vetat

vad som fanns innanför muren

skulle du förseglat porten

kraftigare

rädd att falla

förlorade hon dig

liten i tilliten

 

Vinden smet in genom dörren

skvallrade om avsked

 

Jonas Hassen Khemiri kom förra året med sin andra roman, Montecore en unik tiger. Hur lyckas han följa upp sin hyllade debut? I Montecore utvecklar han sin berättarteknik, det vi skymtade i Ett öga rött har nu blommat ut. I den här romanen låter han flera berättarperspektiv finnas med och han lyckas särskilja dessa berättarröster och samtidigt hålla ihop en skröna. Parallellt med berättelsen finns också ett skikt som tar upp hur en skröna kommer till, vems berättelse som egentligen är mest giltig. Khemiris kunskap och känsla för språk får här en underhållande ton, han leker verkligen med språket. Berättarrösterna är så olika att jag bitvis glömmer författaren helt. Det är teknik, och medvetenhet bakom skapandet av den här berättelsen.

Montecore handlar om Sverige lika mycket som den handlar om Abbas, mannen som kom till Sverige för att gifta sig med den kvinnan han älskar, Pernilla. Han från Tunisien med drömmar om att verka i sitt yrke som fotograf, hon från Sverige med målet att bli sjuksköterska. Tillsammans kämpar de sig fram, med olika strategier överlever de men på varsitt håll. Tillsammans får det tre pojkar. En av pojkarna heter Jonas, han har skrivit en roman som heter Ett öga rött, och han får ett brev från Kadir, en vän till sin pappa. Då har Abbas, varit försvunnen sedan länge och Kadir tycker att Jonas ska skriva en bok om sin far den store fotografen.

Trots att författaren valt att använda sitt eget namn i boken, så läser jag detta som en fiktiv berättelse. Och det är intressant att se hur Khemiri leker med fabulerandet precis som han leker med språket. Lika mycket som romanen ställer frågan kring vems berättelse som får berättas lika mycket ställer romanen frågor kring vad man får fabulera om. Hur mycket får man hitta på om sig själv? Det är tydligt att detta också är berättelsen om hur en skröna kommer till och hur man skapar en myt kring sig själv.

Montecore är en lek om allvaret i att få berätta sin historia. Hur många versioner finns det inte av historien och vems version vinner? Jag är inte säker någon gång under läsningen utan tvingas till ett aktivt läsande. Den lämnar mig inte ifred, den vänder och vrider på fabulerandet, på språket och på innehållet. Romanens historia är mångbottnad och den blir det då flera röster får utrymme i boken. Kadir tränger undan Jonas och tar nästan helt över berättelsen. Men när romanen slutar funderar jag ändå på; vem var det som berättade.

Skickligt byter romanen språk och uttryckssätt beroende på vem som berättar. Den lekfullhet och uttrycksmöjlighet som finns i att använda språket som Khemiri gjorde i sin debutroman utvecklar han i Montecore.

Romanen utspelar sig under en period i vår samtidshistoria då främlingsfientligheten krockar med mångfalden, den är därför också en gestaltningen av ett samhälle där man inte kan känna sig säker; där mörk hårfärg, ett svåruttalat namn eller en annan hudfärg kan innebära att man fråntas sina rättigheter och diskrimineras.

Om inte vingarna håller, ropa på mig
jag kommer springande för dig, till dig
så kunde det låta när vi var små
men nu
tar vi itu med oss själva och skapar distans
individer som klarar sig själva,
vuxna

Som barn såg vi för mycket
känslorna brann, slets itu
vi lagar dem nu

Vårens maskrosor är nya
jag plockade dem för trettio år sedan
nu går mitt barn där och plockar, långa kladdig stjälkar
som gör smutsiga ringar på händerna
blommor som fröar av sig i vagnen
och en liten som sover

Förälder till nya människor
som lär sig hela tiden
och jag med
ser nya saker, möter nya världar
leker, spelar fotboll, gräver
sjunger
en sång, gungar, springer
skrattar
tillsammans

Två barn
glada lika olika roliga små
i en stor värld med föräldrar som orkar
och inte

Låter dem vara petiga och retiga,
som ger
leenden och värme

Jag tror det är det som håller mig frisk.

Raska steg. En droppe i havet. Vattenväxter. Smörblommor. Tulpaner. Krispiga och röda. Blod. Skrubbsår. Skorpa. Pillar bort skorpan. Det svider. Ett nytt plåster. Sommarklänning och sandaler. Flätor. Långt hår till midjan. Simma. Dyka från bryggan, kvällsdopp. Badrock. Te på verandan. Godnattsaga, som berättas av vuxen med mjuk röst och rik fantasi. Gula väggar, våningsängar, vi är fyra barn i ett rum. Tisslar. Tasslar. Somnar.