nattviolen

Bilden talar sanning och vi bleknar i vår verklighet när det svarta och vita får djupa kontraster. Tänk om hon på bilden kom till liv och klev rakt ut i den här världen. Då skulle jag häpnas och överraskas av hennes tal. Orden skulle kanske landa mer i mitt hjärta än i min hjärna. Kanske skulle vi inte förstå varandra, bara le och låta ögonen berätta det vi inte visste om oss själva.

Fredagen den 30:e november presenteras den nyutkomna diktsamlingen

Jag önskar rymden fanns i oss alla

av Alva Uddenberg

Caféet öppnar klockan 18.30 och programmet startar 19.00!

Alva Uddenberg läser ur sin diktsamling och Elisabet Hellman improviserar på piano till dikterna.

Dessutom: ÖPPEN SCEN! För de som vill finns det möjlighet att framföra egna dikter.

Fri entré!

Skeppsholmens folkhögskola, Slupskjulsvägen 12, buss 65 från Centralen till Moderna museet.
Poesicaféet arrangeras av Skeppsholmens folkhögskola i samarbete med ABFStockholm.

Jag minns vem du är

en liten stund.

När du gått

kommer jag på mig själv

att jag glömt.

Blir det så av bruset.

 

Varför saknar jag vågorna

inte den blanka ytan

skummet inte ringarna

klipporna inte sanden

som rinner iväg

skum samlas i kröken

gulaktigt av det bruna.

 

Mossan belägger stenarna

som mögel

på ett ställe

eroderar stenen

fukten tränger in

jorden järnbrunrödbrun

kanske sand.

 

Så växer rörelsen i svängen

bryter av

bildar sjö

ny väg.

 

Marken svampig, min sko

sugs fast, jag stannar här

ser mina barn

springer, springer.

Jag står still.

Rödbruna jorden ligger smulig mellan hennes tår

torr, störig och småkornig

gnider foten i en cirkelrörelse

öppnas mot himlen

och sjunker till marken

 

mycket nära en viskning

men tystare

lyfter hon upp sten

hennes korg är tung, trasig

men nu rister kroppen av muskelns spänning

Gildas dagbok låg uppslagen.

Jag läste den.

Fann en saga.

Här är den.

 

Istvan var inte huvudpersonen.

Men allting handlade om honom.

Kanske för att Karim var trött.

Och Gilda sårig.

 

Gildas histoira var lång.

Här berättas en del av den,

som handlar om

andningen hos Istvan.

 

Låt oss lyssna till dem

och se dem

som annars är vardagens människor

precis som du och jag.

Den gamla ladan, yviga rabatter...

Jag är imponerad. Trots mörkret, trots uppförsbacken som måndagar kan vara har jag idag bara mött energi och aktivitet i min omgivning. Och vilken energi det ger, jag har bara blivit piggare och piggare ju längre dagen har gått. Och nu, när klockan tickar mot halsex så känns det mesta möjligt att genomföra. Det är den där känslan av att vilja göra allt nu, kraften är oändlig och jag tänker hålla fast vid den tanken!