nattviolen

Gilda sitter vid köksbordet och skriver en lista på det som behöver handlas. Pennan raspar irriterande, hon lyfter på papret och torkar bort smulorna. På bordet står marmeladburken kvar och korgen med brödkanter som ingen vill äta, men inte heller någon som lägger undan brödet utan det får ligga kvar och torka. Gilda är trött. Trött på att alltid plocka, trött på att minnas inte bara vad hon själv behöver utan vad resten av familjen behöver. Hon lutar sig fram över bordet och blundar en stund. Hur många inköpslistor har hon skrivit, hur många smulor har hon torkat, hur många gånger har hon tjatat på sina syskon att plocka undan hela frukosten. Hon hejdar sina tankar, och tänker att de gör henne bara bitter och tråkig. Men hur ska hon göra? Hon har så svårt att släppa ansvaret, någon annan skulle säkert kalla det för kontrollen. Hon gör det ibland, släpper allt för att se om någon annan i familjen ska ta tag i att plocka undan, handla, tvätta. Men det slutar alltid med att högarna av damm, tvätt och disk bara växer och att hon får ägna energi åt att skrika igång pappan och syskonen så att de tillsammans får hålla på i timmar och röja innan det ens går att tala om städning. Hon reser sig från bordet och tar med inköpslistan. Gildas pappa lägger alltid pengar i skåpet, hon tar dem, tar på sig jackan och skorna och går ner till Konsum. Men han har ingen kolll på vad maten kostar, så hon tvingas som vanligt att prioritera vad som ska handlas.

I november då sänker sig mörkret ute och jag tänder lamporna tidigt på dagen. Stirrar in i lampan, blundar och går nära för att känna värmen. Då kan jag låtsas att det är solen. I handen min baddräkt, trycker den mot näsan och drar in doften av sand och salt. Tar på mig sandalerna och känner stortån mot den tunna remmen som håller den på plats. Sätter på duschen och längtar till medelhavsbad och stark vit sol.