nattviolen

dagen har präglats av göranden, delvis i det gröna
så fort regnet slutade gick vi ut och spanade in vår skogsväg, sly behöver röjas så att lastbilen som ska borra brunn kommer in, tänk att byggprojekt alltid är förenat med sådant man inte alls kunde ana innan projektet drog igång


fortsatte promenaden på grusvägen bort till hagen där fåren låg och tuggade, studerade dem en stund men gick sedan vidare till sjön, på badplatsen var det tomt idag, vem vill bada i småregn, gick en vända runt badplatsen och styrde sedan kosan hemåt igen, uppförsbacken gjorde mig varm och jag ökade takten

uppvärmd och redo tog jag mig an kampen mot det höga gräset med diverse maskiner, äntligen! lupinerna har tagit över hela tomten och växer i massor på vår tomt, jag älskar dem men när de invaderar gräsmattan är de inte lika roliga, men nu är alltså de flesta borta

varm och glad tog jag mig en japanska dusch i bäcken, skön avslutning på en aktiv dag, nu väntar middag!

äntligen sommar, äntligen ledigt, äntligen torpet
tillbaka i utsikten och landskapet
som får stressen att rinna av och tankarna att landa
lugn,
här finns också att göra
men i mitt tempo
utan klocka, utan tider att passa

Gilda satt på en köksstol och tittade ut, från fönstret kunde hon se grannhusets uteplats och där hängde ett fågelbord i en stor buske. Snön hade kommit. Busken var stor och vit. På fågelbordet satt en domherre och lät sig väl smaka av solrosfrön och annat gott. Gilda lät blicken stanna vid domherren, hon tänkte på hur liten hennes värld hade blivit. Allt som faktiskt hindrade henne. Hon hade slutat prata hemma, det var inget aktivt beslut utan det hade bara blivit så , och det var heller aldrig någon som frågade hur hennes dag hade varit. Hon hade vant sig vid tillsägelser och klagomål, hon märkte inte att hon hade en spänning i magen, inte förrän nu.
Domherren lämnade fågelbordet, och Gilda svepte den sista kaffeklunken och reste på sig. Hon gick in i sitt rum och packade en väska.

hon heter Gilda och arbetar på Rosas fik som ägs av Istvan, som också hyr ut en lägenhet till Gilda, den här historien börjar en höstdag för några år sedan då Gilda bestämde sig för att flytta från stan ett tag och pröva något annat, hur blev det och vad hände? det blev bra och det var mycket som hände och om det skriver jag, en taggig berättelse om hur livet kan vara

Nytt år, nytt årtionde.
Loppan sprang från skolan med ryggsäcken bultande på ryggen. De hade haft gympa idag och hon älskade att springa. Skolan låg på kullen så med långa steg löpte hon nerför backen. Håret blåste i vinden, la sig som en skepnad bakom hennes huvud. Loppans mamma tyckte att hon skulle klippa sig men det ville hon inte. Kunde inte vara utan känslan av håret på ryggen när hon dök i vattnet på sommaren. Hur håret la sig som en krans och cirkulerade runt. Varje sommar åkte hon ut till mormor på ön, där fanns både badbrygga, strand, klippor och hopptorn. Loppan badade hela tiden, åtminstone om det var över sjutton grader. Men nu var det långt kvar till sommarens härlig bad på ön, nu var det januari och Loppan sprang hem från vårterminens första dag. Hon älskade att springa och hon älskade snön som låg i drivor. Ett leende låg på läpparna, hon ville hem fort för att berätta om vad som hänt under dagen. Det hade börjat ett nytt barn i klassen och Loppan hade blivit utsedd till fadder. Hela dagen hade de varit tillsammans och haft så roligt. De hade hjälpts åt med snöborgen på skolgården, fler barn ahde blivit nyfikna och till slut hade hela klassen varit engagerade i bygget. Loppan strålade när hon berättade för mamma, som satt i soffan och matade lillebror.

Istvan satt på verandan. Den var det första som Rosa hade förälskat sig i när de tittade på huset, nu såg Istvan ut genom fönstret och snöflingorna var stora så att ett luftigt täcke la sig över gräsmattan. Han hade hängt upp pepparkakshjärtan i fönstren, likadana som i caféet. Han mindes hur Rosa målat upp precis hur hon ville ha det när de gick genom huset på visningen. Först verandan, inte så stor men så pass att kökssoffa, bord och ett par stolar fick rum. I soffan en fårfäll. Från verandan kom man rakt in i köket, och där fanns Rosas andra stora förälskelse i huset; vedspisen. Istvan dyrkade den också, värmen och doften gav hans kropp förnimmelser från barndomen. Köket var rymligt och här fanns allt han behövde för sina provbakningar, han mindes hur det lyste i Rosas ögon när hon kom in i köket första gången, hur hon vände sig mot honom och sa "här kan du skapa". Snön skapade en tystnad som var dov, Istvan blundade och hörde Rosas röst "imorgon går vi till banken och ber om ett lån, Istvan, jag vill bo här, jag vill bo här med dig". Huset hade varit till salu ganska länge. Rosa och Istvan var överens, när de fortsatte genom huset på visningen blev det bara tydligare för dem att de hittat rätt. Intill köket låg en liten kammare och hallen där trappan upp till övervåningen fanns. Och däruppe fanns ett stort allrum och två sovrum. Det hade slutat snöa, kaffet i muggen var slut så han reste sig och gick in i köket. Mitt hus, tänkte Istvan, och ställde sin ensamma mugg på diskbänken innan han tog jackan och bilnycklarna och åkte till sitt café i stan. Han hade varit i tankarna tillsammans, så såg han det. När han var ensam på morgonen och drack sitt kaffe då kom minnena, Rosa. Varje dag tänkte han på henne, tiden hade gjort minnet av henne meningsfullt. Istvan orkade minnas, ville minnas och visste att hon var med honom hela dagen i hans arbete. Kanske skulle det komma en dag då hon bleknade, kanske skulle det komma en annan men just nu tänkte han inte så, Rosa var ännu hans och han hennes.

Springskorna står i hallen och väntar, Karim slår av väckarklockan som ringer ilsket. Han kliver ur sängen och drar på sig sina träningskläder. I badrummet sneglar han i spegeln för att se så att inte håret ligger platt på en sidan eller ser alltför sovigt ut. Springskorna åker på och han stänger dörren tyst för att inte väcka grannen som säkert sover fortfarande. Vad är det som gör att Karim går upp klockan sex och springer. En del av drivkraften är endorfinerna, han behöver dem, framrusande i kroppen för att inte sjunka ner i det mörka igen, men mest är det tanken på Irina som får honom att rusa ut i skogen och springa varv på varv tills han sprungit den där milen. Han gör det inte varje dag men minst tre gånger i veckan, sommar som vinter, i ljus och i mörker. Alltid ensam. I takt med endorfinernas storm rusar också tankarna, rytmen i löpningen smittar av sig och Karim slipper brottas med tankarna som fastnar, det ger sig av och släpper fram nya istället. Den långa raksträckan i skogen, där träden bildar en allé, är den mest effektiva sträckan. Han kommer in i allén och Irina träder fram i hans tankar, dagarna har gått fort och det är redan mer än en vecka sedan som hon åkte tillbaka till Paris. Han följde inte med, han ville men något höll honom tillbaka. Orden hade blivit svåra att uttala, hon hade närmat sig honom försiktigare i Stockholm, kanske för att han själv trevade efter ett uttryck som passade bättre in här. Vad var det som hände när han klev runt på svensk mark, armarna gestikulerade inte lika livligt, tårarna var borta och skrattet tystnade. Irina hade sagt att det knöt sig i magen när hon såg honom här. Karim ville gråta men istället fastnade gråten och halsen blev stel och värkte av spända muskler som pressade saliven ner så att tårarna inte kunde gråtas. Han måttade med foten mot en lite sten, sparkade till så att den studsade mot en rot och upp mot hans ansikte. Så dumt. Så dum. Han får fart i benen, springer tillbaka, det är klart att han ska åka tillbaka till Paris och Irina. På hallgolvet ligger posten från igår kvar, han tar upp den och ser till sin förvåning att förutom reklam finns där också ett vykort postat i Paris. Det är från Irina.

Gilda sitter vid köksbordet och skriver en lista på det som behöver handlas. Pennan raspar irriterande, hon lyfter på papret och torkar bort smulorna. På bordet står marmeladburken kvar och korgen med brödkanter som ingen vill äta, men inte heller någon som lägger undan brödet utan det får ligga kvar och torka. Gilda är trött. Trött på att alltid plocka, trött på att minnas inte bara vad hon själv behöver utan vad resten av familjen behöver. Hon lutar sig fram över bordet och blundar en stund. Hur många inköpslistor har hon skrivit, hur många smulor har hon torkat, hur många gånger har hon tjatat på sina syskon att plocka undan hela frukosten. Hon hejdar sina tankar, och tänker att de gör henne bara bitter och tråkig. Men hur ska hon göra? Hon har så svårt att släppa ansvaret, någon annan skulle säkert kalla det för kontrollen. Hon gör det ibland, släpper allt för att se om någon annan i familjen ska ta tag i att plocka undan, handla, tvätta. Men det slutar alltid med att högarna av damm, tvätt och disk bara växer och att hon får ägna energi åt att skrika igång pappan och syskonen så att de tillsammans får hålla på i timmar och röja innan det ens går att tala om städning. Hon reser sig från bordet och tar med inköpslistan. Gildas pappa lägger alltid pengar i skåpet, hon tar dem, tar på sig jackan och skorna och går ner till Konsum. Men han har ingen kolll på vad maten kostar, så hon tvingas som vanligt att prioritera vad som ska handlas.

I november då sänker sig mörkret ute och jag tänder lamporna tidigt på dagen. Stirrar in i lampan, blundar och går nära för att känna värmen. Då kan jag låtsas att det är solen. I handen min baddräkt, trycker den mot näsan och drar in doften av sand och salt. Tar på mig sandalerna och känner stortån mot den tunna remmen som håller den på plats. Sätter på duschen och längtar till medelhavsbad och stark vit sol.

Handen strök långsamt över ansiktet, ögonlocken följde med utan motstånd. Blicken mot världen hade slocknat. Titthålen var stängda. Gardinen var nerdragen han skulle aldrig se ut genom sina fönster igen. Munnen var halvöppen, hakan hade släppt all kontroll. Talet rullade inte ut ur honom längre. Berättelserna stannade kvar i honom, några låg och skvalpade i mitt huvud. De skulle komma ut men de som han tog med sig de skulle aldrig ljuda genom luften. Handen var tung, jag kände fortfarande igen strävheten på insidan, den vilade i min. Musklerna i fingrarna skulle inte arbeta med någon mer penna, inte få fram knattret på en skrivmaskin. Pappret skulle förbli tomt. Han låg stilla. En utandning, så det är så vi slutar. Fönstret var öppet, gardinen rörde sig i vinden, jag tänkte mig att han svävade ut där och det tröstade mig. Böckerna var travade på längden och tvären i hyllan som svepte längs väggarna i rummet. Jag slog mig ner i hans läsfåtölj och tyckte att filten var varm som om någon precis suttit där. Jag la händerna på armstödet och lutade huvudet bakåt, blundade och drog in. Då och då hade tystnaden varit densamma när vi suttit här tillsammans, men han hade avbrutit den med ännu en berättelse, eller läst något från en av böckerna. Jag gick alltid därifrån uppfylld av ord.   

Jag satt och tänkte på att när jag lämnar rummet den här gången så kommer jag inte att komma tillbaka. Lamslagen vid tanken grep jag hårdare om stolskarmen och spände ögonen i allt som fanns runt mig. Jag tänkte att här gäller det att memorera. På skrivbordet låg brevkniven framme, handtaget i trä, jag blundade och såg honom sitta vid sitt arbetsbord med breven i en hög, plocka upp dem en och en sprätta varsamt längs kanten. Han sprättade alltid all post först, sedan började han läsa. Sorterade sedan breven i olika högar, angelägna och mindre angelägna. Räkningarna nådde aldrig arbetsbordet, de stannade kvar på köksbordet. Jag tror han var noga med att skilja siffrorna från orden för att få arbetsro. Siffror lamslår mig, sa han en gång när vi satt och talade framför brasan. Jag hade just fått en påminnelse om att studielånet inte var betalt i tid, och ojat mig över avgiften som kommit till men mest över mitt eget slarv.

Våra samtal levde, pendlade mellan oss och det dök upp olika trådar som vi drog i. Ibland blev en tråd hängande men fångades upp nästa dag eller nästa gång vi sågs. Vad var det för tråd som jag måste fånga upp ensam nu, kvällen innan hade vi pratat om varandra. Han hade målat mitt porträtt, berättat allt han kände och visste, givit mig den bilden. Och jag hade börjat måla hans, men han avbröt mig och sa, skriv ett brev till mig istället så får jag läsa det när du inte är här. Man lyssnar mycket noga på en människa som behöver långa pauser mellan varje ord för att orka säga dem.

Jag satt vid hans skrivbord, lutade mig fram och drog undan gardinen och nere på gårdsplanen hade bilen anlänt. Jag greppade pennan som låg där och började skriva ett brev till honom. Då och då lyfte jag blicken och såg på honom där han låg på sin säng. Helt stilla. De kommer för att hämta dig nu och jag vill inte det, vill att du ska vara här alltid, alltid. Orden rusade ur pennan, jag hörde steg i trappan, utanför dörren och en knackning. Stel, jag satt still med pennan mot pappret fortfarande men utan att rör mig. En knackning till. Jag reste mig och gick fram och öppnade. De hämtade dig. Du finns inte här längre. Där, någon annanstans långt borta. Bortom. Mina tankar rusade fram och tillbaka, men kroppen var stilla och jag satt åter i hans läsfåtölj. Liten. Vaken.

Han hade alltid väst på sig, i skinn med många fickor på. Ibland skägg och ibland inte. Jag tror att skägget berodde på var i skrivprocessen han var. Vedhuggningen hängde definitivt ihop med hans bokliga arbete, innan ett projekt kom igång kunde han hugga upp björk för en hel säsong. Det var som om den där rytmen i yxan sedan fortplantade sig i texterna han skrev. Ett precisionsarbete, att slå ner eggen på rätt ställe för att klyva vedträet på första hugget. Ibland hade jag varit där just i den fasen av hans skrivande, han blev onåbar och envis. Jag passade på att läsa, arbetade stenhårt på att ta mig igenom hans bokhyllor som ständigt fylldes på med nytt. En gång stelnade tiden när jag hörde honom ropa. Jag sprang ut och fick se honom vingla till, blod rann ner för ansiktet och han satte sig på marken. Yxan låg intill. In igen efter en handduk som jag blötte. Han la sig ner, jag torkade bort blodet och kunde se att han hade ett tvärgående sår precis på gränsen mellan hårfäste och panna. Ett vedträ hade studsat upp istället för att klyvas. Det slutade blöda, jag hade tejpat ihop glipan. Den kvällen satt vi länge framför brasan och tittade. Då och då landade några ord i luften, men samtalet tog aldrig fart.

Huset låg på en kulle nära ett vattendrag och med skogen som fond. Han bodde där sedan lång tid tillbaka. Jag hade varit hos honom i huset varje sommar, men de sista åren då och då under hela året. Han hade en förmåga att skapa både ro och aktivitet. Ett år kom jag upp på hösten, i oktober, jag var frustrerad över en artikelserie som låg i väskan och åkte mellan mig och min chef med nya ändringar i marginalen. Jag ringde honom och han sa som alltid, kom upp hit och hjälp mig med böckerna. Och medan jag gick igenom hans manus, gick han igenom mina artiklar. Att läsa hans texter och fokusera på hans språk skapade nytt utrymme i huvudet. Blodet strömmade intensivare genom hjärnan och nya tankar tog plats. Det löste knutarna. Framåt kvällen satte vi oss framför brasan, långsamt trädde orden in i rummet. Utvecklade sig, blev till meningar.

Jag klistrade igen kuvertet. Lät penna och papper ligga som de legat då jag satt mig där för att låna dem. Kuvertet åkte ner i min väska. Jag gick fram till sängen där var synliga spår efter hans kropp kvar, jag böjde mig ner över kudden, la kinden intill och strök med handen över täcket. En tuta hördes från gårdsplanen. Grannen skulle köra mig till tåget. Jag stod i dörren, svepte med blicken över rummet innan jag stängde. Och tänkte på stunden då vi träffades, jag var i tidiga tonåren och mina föräldrar hade hyrt ett hus under sommaren. Den sommaren bestämde de sig också för att separera. Jag tyckte att de var barnsliga och orkade inte vara i det där hyrda huset utan var ute och gick i skogen, eller satt nere vid vattendraget. Och nere på bron där man kunde stå och meta där möttes vi. Det blev aldrig många ord sagda, men jag upplevde aldrig att det var för få heller. När jag åkte i grannens bil över bron tänkte jag att det var typiskt honom att se människan inte barnet, eller tonåringen, eller mannen.            

Blixtbelysningen, solens strålar bröts i rosettfönstret och träffade Irinas ögon. Hon blundade, men ljuset trängde igenom och dansade på hennes ögonlock. Sorlet av människor som viskade av vördnad skapade en skön barriär mot yttervärlden. Irina behövde tänka, Karim hade bett henne komma till Stockholm och från Pristina hade hon fått bud att hennes far blivit sjuk. Och här där hon var hade hon fullt upp med sitt. Hon undervisade privatelever i engelska, frilansade för Gazeta Express som tidigare varit hennes arbetsgivare i Prisitna. Det var där hon mött Karim, när han frilansade för svenska tidningar under 1999 när NATO inledde kriget mot Serbien. Karim hade sökt upp chefredaktören på Gazeta Express och frågat om han fick hyra in sig på ett skrivbord på redaktionen. Han ville ha kontakt med landets journalister för att komma närmare det som hände och Karim hade hamnat vid skrivbordet intill Irinas.

ingenting kunde få henne att gå tillbaka så sa hon till alla som frågade, och så sa hon till Istvan när hon de träffades igen, den bruna väskan stod nu på hotellrummet, hon hade bara ställt in den och vänt tillbaka till Istvan och fiket, sorlet och människorna hjälpte henne att hålla tankarna på avstånd

lagom till jul hade hon bestämt sig för två saker; det första var att lämna, det andra var att återvända till fiket och Istvan

hon satt på fiket, kappan hängde på stolen och kaffet smakade bra utan mjölk, det hade hon alltid tyckt

inte ska väl jag
jo, det ska du

i sorg sitter huden löst
ingen kan lindra det som drar genom magen och får den att vända sig
men värmen från en annan blir en påminnelse
om liv

Gilda visste att hon skulle återvända. Den tanken var så självklar att hon inte tänkte den. Det var när hon mötte Istvan i samtalet igen som hon reflekterade över att hon faktiskt satt där igen, att hon faktiskt hade återvänt. En långsam men väldigt tydlig värme spred sig i magtrakten, orden trillade fram lätt och tillsammans med Istvan kände hon igen sig själv. Ändå var det skillnad på vad som fört henne hit idag och vad som fört henne hit tidigare. Hon lyssnade när Istvan berättade om allt som hänt, lekte med tanken att strunta i föreläsningen och bara sitta kvar vid cafébordet, bara tanka liv, för det var liv hon fick när hon lyssnade och när hon var i den här miljön. Människor kom och gick, människor pratade och frågade, skrattade och blev arga. Vardagen för tusentals människor passerade förbi. Det hade hon sett under sin egen tid på fiket, och när hon satt här kom det tillbaka. Hon öppnade locket på en skattkista; människor med förhoppningar och önskningar. Hon längtade till just den här stunden, trots att den var här just nu. Hon ville hålla kvar den, hålla kvar den. Så det gjorde hon när hon gick därifrån med sin bruna resväska, övertygad om att morgondagen skulle ge henne ännu mer.

Hon kommer gående på stationen, i handen en brun resväska där hon packat ner ombyte för en helg. Hon har inte stämt möte med någon. Hon går in på fiket, dörrpinglan är kvar och inredningen ser ut som förut. Visslingen från köket känner hon också igen. Vid ett fönsterbord sitter en ensam kvinna, hon ser ut att vara koncentrerad på en text, hon läser med pennan, den stryker under, stannar upp och antecknar något i marginalen. På bordet står en halvdrucken kaffe och ett glas vatten. Vid ett annat bord sitter en man med sina två döttrar, barnen äter bulle och dricker varm choklad medan pappan smuttar på en kaffe samtidigt som han pratar med dem om den förestående tågresan. Hon står där vid dörren och tittar på gästerna en stund, kvinnan med texten lyfter på huvudet och möter hennes blick. Då avbryter hon sig och går fram till disken, pinglar i klockan. "Jag är redan på väg", det är Istvans röst som far ut i fiket. Och kort därpå står han framför henne, skägget har grånat lite och han har ett par glasögon hängande på näsan. "Men, Gilda", armarna åker ut på Istvan och han kommer ut i fiket och möter Gilda som också öppnat famnen, "men, Istvan, är det glädjetårar eller". Han torkar tårarna med baksidan av handen, som är mjölig så att ansiktet får ett lätt puder utsmetat över kinderna. "Ja, men det är väl klart, som jag har undrat och hoppats. Hur mår du?" Gilda ser på Istvan och efter en stund säger hon, "det är bra, jag är här för att hålla en föreläsning i eftermiddag på universitetet. Men jag tänkte stanna ett par dagar, behöver du hjälp här imorgon?" Istvan har gjort en kaffe åt henne och ska just lägga upp en ostsmörgås, "ja, men va roligt att du är här för föreläsningen, vill du verklgien jobba imorgon, nej förlåt, dum fråga, jag vet att du vill annars skulle du aldrig fråga, får jag annonsera det för stamgästerna?" Gilda tar mackan och kaffen och sätter sig vid bordet närmast disken, Istvan sätter sig mitt emot. "Ja, det vore roligt att återse stammisarna."

Jag ligger vaken och undrar vart du tog vägen. Små stjärnor glimmar i ögonvrån, och påminner mig om dina plirande blå. Jag hade gärna haft ett samtal till, men vi hann inte innan du försvann. Men i mina tankar kan jag möta dig när jag vill, och bakom mina ögonlock ligger du kvar precis som vanligt.

För många år sedan läste jag allt som Anne-Charlotte Leffler skrivit. Och jag läste allt jag kunde hitta om henne också. Då fascinerades jag av hennes korta men innehållsrika liv, och jag fäste mig särskilt vid hennes roman En sommarsaga som jag också skrev min D-uppsats i litteraturvetenskap om. Under den tiden som jag arbetade med hennes roman, läste den och analyserade, läste om mottagandet av den och om henns reaktioner på mottagandet blev hon en i mina ögon viktigare och viktigare personlighet i vårt kulturarv än jag ens anat när jag började studera hennes liv och verk. Och nu har många år gått sedan jag var D-student i litteraturvetenskap, men jag har återvänt till Anne-Charlotte Leffler och läser just nu hennes självbiografi som bygger på hennes dagböcker och brev. Det är en läsning som flyttar mig till Stockholm, Sverige och Europa i slutet på 1800-talet. Men det som fångar mig mest är att man via breven får följa hennes mognad och utveckling som människa och författare. När Leffler närmade sig 40 reste hon till Italien, sin man lämnade hon i Sverige, och där i Italien skriver hon artiklar om sina resor. Hon blir borta längre än hon tänkt sig, hennes noveller översätts till Italienska. Leffler har tidigare gjort resor i Europa till både England och Tyskland, hon talade många språk och flera av hennes verk översattes till engelska och tyska. Hon var en "kändis" i europa, i England blev hon hembjuden till Jenny Lind och Ibsen sökte ivrigt upp henne för att föra samtal om skrivandet.