nattviolen

ingenting kunde få henne att gå tillbaka så sa hon till alla som frågade, och så sa hon till Istvan när hon de träffades igen, den bruna väskan stod nu på hotellrummet, hon hade bara ställt in den och vänt tillbaka till Istvan och fiket, sorlet och människorna hjälpte henne att hålla tankarna på avstånd

lagom till jul hade hon bestämt sig för två saker; det första var att lämna, det andra var att återvända till fiket och Istvan

hon satt på fiket, kappan hängde på stolen och kaffet smakade bra utan mjölk, det hade hon alltid tyckt

inte ska väl jag
jo, det ska du

i sorg sitter huden löst
ingen kan lindra det som drar genom magen och får den att vända sig
men värmen från en annan blir en påminnelse
om liv