nattviolen

Handen strök långsamt över ansiktet, ögonlocken följde med utan motstånd. Blicken mot världen hade slocknat. Titthålen var stängda. Gardinen var nerdragen han skulle aldrig se ut genom sina fönster igen. Munnen var halvöppen, hakan hade släppt all kontroll. Talet rullade inte ut ur honom längre. Berättelserna stannade kvar i honom, några låg och skvalpade i mitt huvud. De skulle komma ut men de som han tog med sig de skulle aldrig ljuda genom luften. Handen var tung, jag kände fortfarande igen strävheten på insidan, den vilade i min. Musklerna i fingrarna skulle inte arbeta med någon mer penna, inte få fram knattret på en skrivmaskin. Pappret skulle förbli tomt. Han låg stilla. En utandning, så det är så vi slutar. Fönstret var öppet, gardinen rörde sig i vinden, jag tänkte mig att han svävade ut där och det tröstade mig. Böckerna var travade på längden och tvären i hyllan som svepte längs väggarna i rummet. Jag slog mig ner i hans läsfåtölj och tyckte att filten var varm som om någon precis suttit där. Jag la händerna på armstödet och lutade huvudet bakåt, blundade och drog in. Då och då hade tystnaden varit densamma när vi suttit här tillsammans, men han hade avbrutit den med ännu en berättelse, eller läst något från en av böckerna. Jag gick alltid därifrån uppfylld av ord.   

Jag satt och tänkte på att när jag lämnar rummet den här gången så kommer jag inte att komma tillbaka. Lamslagen vid tanken grep jag hårdare om stolskarmen och spände ögonen i allt som fanns runt mig. Jag tänkte att här gäller det att memorera. På skrivbordet låg brevkniven framme, handtaget i trä, jag blundade och såg honom sitta vid sitt arbetsbord med breven i en hög, plocka upp dem en och en sprätta varsamt längs kanten. Han sprättade alltid all post först, sedan började han läsa. Sorterade sedan breven i olika högar, angelägna och mindre angelägna. Räkningarna nådde aldrig arbetsbordet, de stannade kvar på köksbordet. Jag tror han var noga med att skilja siffrorna från orden för att få arbetsro. Siffror lamslår mig, sa han en gång när vi satt och talade framför brasan. Jag hade just fått en påminnelse om att studielånet inte var betalt i tid, och ojat mig över avgiften som kommit till men mest över mitt eget slarv.

Våra samtal levde, pendlade mellan oss och det dök upp olika trådar som vi drog i. Ibland blev en tråd hängande men fångades upp nästa dag eller nästa gång vi sågs. Vad var det för tråd som jag måste fånga upp ensam nu, kvällen innan hade vi pratat om varandra. Han hade målat mitt porträtt, berättat allt han kände och visste, givit mig den bilden. Och jag hade börjat måla hans, men han avbröt mig och sa, skriv ett brev till mig istället så får jag läsa det när du inte är här. Man lyssnar mycket noga på en människa som behöver långa pauser mellan varje ord för att orka säga dem.

Jag satt vid hans skrivbord, lutade mig fram och drog undan gardinen och nere på gårdsplanen hade bilen anlänt. Jag greppade pennan som låg där och började skriva ett brev till honom. Då och då lyfte jag blicken och såg på honom där han låg på sin säng. Helt stilla. De kommer för att hämta dig nu och jag vill inte det, vill att du ska vara här alltid, alltid. Orden rusade ur pennan, jag hörde steg i trappan, utanför dörren och en knackning. Stel, jag satt still med pennan mot pappret fortfarande men utan att rör mig. En knackning till. Jag reste mig och gick fram och öppnade. De hämtade dig. Du finns inte här längre. Där, någon annanstans långt borta. Bortom. Mina tankar rusade fram och tillbaka, men kroppen var stilla och jag satt åter i hans läsfåtölj. Liten. Vaken.

Han hade alltid väst på sig, i skinn med många fickor på. Ibland skägg och ibland inte. Jag tror att skägget berodde på var i skrivprocessen han var. Vedhuggningen hängde definitivt ihop med hans bokliga arbete, innan ett projekt kom igång kunde han hugga upp björk för en hel säsong. Det var som om den där rytmen i yxan sedan fortplantade sig i texterna han skrev. Ett precisionsarbete, att slå ner eggen på rätt ställe för att klyva vedträet på första hugget. Ibland hade jag varit där just i den fasen av hans skrivande, han blev onåbar och envis. Jag passade på att läsa, arbetade stenhårt på att ta mig igenom hans bokhyllor som ständigt fylldes på med nytt. En gång stelnade tiden när jag hörde honom ropa. Jag sprang ut och fick se honom vingla till, blod rann ner för ansiktet och han satte sig på marken. Yxan låg intill. In igen efter en handduk som jag blötte. Han la sig ner, jag torkade bort blodet och kunde se att han hade ett tvärgående sår precis på gränsen mellan hårfäste och panna. Ett vedträ hade studsat upp istället för att klyvas. Det slutade blöda, jag hade tejpat ihop glipan. Den kvällen satt vi länge framför brasan och tittade. Då och då landade några ord i luften, men samtalet tog aldrig fart.

Huset låg på en kulle nära ett vattendrag och med skogen som fond. Han bodde där sedan lång tid tillbaka. Jag hade varit hos honom i huset varje sommar, men de sista åren då och då under hela året. Han hade en förmåga att skapa både ro och aktivitet. Ett år kom jag upp på hösten, i oktober, jag var frustrerad över en artikelserie som låg i väskan och åkte mellan mig och min chef med nya ändringar i marginalen. Jag ringde honom och han sa som alltid, kom upp hit och hjälp mig med böckerna. Och medan jag gick igenom hans manus, gick han igenom mina artiklar. Att läsa hans texter och fokusera på hans språk skapade nytt utrymme i huvudet. Blodet strömmade intensivare genom hjärnan och nya tankar tog plats. Det löste knutarna. Framåt kvällen satte vi oss framför brasan, långsamt trädde orden in i rummet. Utvecklade sig, blev till meningar.

Jag klistrade igen kuvertet. Lät penna och papper ligga som de legat då jag satt mig där för att låna dem. Kuvertet åkte ner i min väska. Jag gick fram till sängen där var synliga spår efter hans kropp kvar, jag böjde mig ner över kudden, la kinden intill och strök med handen över täcket. En tuta hördes från gårdsplanen. Grannen skulle köra mig till tåget. Jag stod i dörren, svepte med blicken över rummet innan jag stängde. Och tänkte på stunden då vi träffades, jag var i tidiga tonåren och mina föräldrar hade hyrt ett hus under sommaren. Den sommaren bestämde de sig också för att separera. Jag tyckte att de var barnsliga och orkade inte vara i det där hyrda huset utan var ute och gick i skogen, eller satt nere vid vattendraget. Och nere på bron där man kunde stå och meta där möttes vi. Det blev aldrig många ord sagda, men jag upplevde aldrig att det var för få heller. När jag åkte i grannens bil över bron tänkte jag att det var typiskt honom att se människan inte barnet, eller tonåringen, eller mannen.