nattviolen

Springskorna står i hallen och väntar, Karim slår av väckarklockan som ringer ilsket. Han kliver ur sängen och drar på sig sina träningskläder. I badrummet sneglar han i spegeln för att se så att inte håret ligger platt på en sidan eller ser alltför sovigt ut. Springskorna åker på och han stänger dörren tyst för att inte väcka grannen som säkert sover fortfarande. Vad är det som gör att Karim går upp klockan sex och springer. En del av drivkraften är endorfinerna, han behöver dem, framrusande i kroppen för att inte sjunka ner i det mörka igen, men mest är det tanken på Irina som får honom att rusa ut i skogen och springa varv på varv tills han sprungit den där milen. Han gör det inte varje dag men minst tre gånger i veckan, sommar som vinter, i ljus och i mörker. Alltid ensam. I takt med endorfinernas storm rusar också tankarna, rytmen i löpningen smittar av sig och Karim slipper brottas med tankarna som fastnar, det ger sig av och släpper fram nya istället. Den långa raksträckan i skogen, där träden bildar en allé, är den mest effektiva sträckan. Han kommer in i allén och Irina träder fram i hans tankar, dagarna har gått fort och det är redan mer än en vecka sedan som hon åkte tillbaka till Paris. Han följde inte med, han ville men något höll honom tillbaka. Orden hade blivit svåra att uttala, hon hade närmat sig honom försiktigare i Stockholm, kanske för att han själv trevade efter ett uttryck som passade bättre in här. Vad var det som hände när han klev runt på svensk mark, armarna gestikulerade inte lika livligt, tårarna var borta och skrattet tystnade. Irina hade sagt att det knöt sig i magen när hon såg honom här. Karim ville gråta men istället fastnade gråten och halsen blev stel och värkte av spända muskler som pressade saliven ner så att tårarna inte kunde gråtas. Han måttade med foten mot en lite sten, sparkade till så att den studsade mot en rot och upp mot hans ansikte. Så dumt. Så dum. Han får fart i benen, springer tillbaka, det är klart att han ska åka tillbaka till Paris och Irina. På hallgolvet ligger posten från igår kvar, han tar upp den och ser till sin förvåning att förutom reklam finns där också ett vykort postat i Paris. Det är från Irina.