nattviolen

Gilda visste att hon skulle återvända. Den tanken var så självklar att hon inte tänkte den. Det var när hon mötte Istvan i samtalet igen som hon reflekterade över att hon faktiskt satt där igen, att hon faktiskt hade återvänt. En långsam men väldigt tydlig värme spred sig i magtrakten, orden trillade fram lätt och tillsammans med Istvan kände hon igen sig själv. Ändå var det skillnad på vad som fört henne hit idag och vad som fört henne hit tidigare. Hon lyssnade när Istvan berättade om allt som hänt, lekte med tanken att strunta i föreläsningen och bara sitta kvar vid cafébordet, bara tanka liv, för det var liv hon fick när hon lyssnade och när hon var i den här miljön. Människor kom och gick, människor pratade och frågade, skrattade och blev arga. Vardagen för tusentals människor passerade förbi. Det hade hon sett under sin egen tid på fiket, och när hon satt här kom det tillbaka. Hon öppnade locket på en skattkista; människor med förhoppningar och önskningar. Hon längtade till just den här stunden, trots att den var här just nu. Hon ville hålla kvar den, hålla kvar den. Så det gjorde hon när hon gick därifrån med sin bruna resväska, övertygad om att morgondagen skulle ge henne ännu mer.