Höstblöta
Höstblöta gick vi in, skymningen la sig över oss tidigt. Ingen orsak att stanna ute så vi gick in och såg på varandra i höstruskets färger. Det gjorde inte tillvaron gladare men lite mer sann och lättare att hantera. Bordet stod mellan oss och barnen omfamnade. Vi såg egentligen inte varandra utan den stora skuggan som vi bar på. Hela dagen märkligt dov i tonen och snön ville inte frysa till is utan smälta inför våra ögon, till vatten, som rinner i strilar längs asfalten till gropar som blir pölar, pussar, vattenpussar. Jag har inga gummistövlar utan blir blöt om fötterna och vill bara en sak, dricka te med någon som har varma händer och ler. Jag tror att vintern dröjer, hösten blir lång men när våren kommer då brister ett nytt liv ut och smärtan gör oss mer erfarna, den härdar inte men utvecklar mig till mer människa. Och orden kanske kommer de tillbaka till mig och berättar den där sagan som jag aldrig fick höra i barndomen.
Kommentarer
Trackback