Minnesbilder

Raska steg. En droppe i havet. Vattenväxter. Smörblommor. Tulpaner. Krispiga och röda. Blod. Skrubbsår. Skorpa. Pillar bort skorpan. Det svider. Ett nytt plåster. Sommarklänning och sandaler. Flätor. Långt hår till midjan. Simma. Dyka från bryggan, kvällsdopp. Badrock. Te på verandan. Godnattsaga, som berättas av vuxen med mjuk röst och rik fantasi. Gula väggar, våningsängar, vi är fyra barn i ett rum. Tisslar. Tasslar. Somnar.

Den gamla

Hon möter mig med blicken men sitter tyst. Ler. Hon tittar på mig när jag läser sagan för mitt barn. Ler. Hon är gammal och i hennes leende ryms hela livet. Just den här stunden är hela livet. Jag säger inget, hon säger inget. Inga ord, i stället är det ögonen som talar. Hon är där och jag saknar henne. Hennes närvaro är trösten i sorgen över att hon blivit en annan.

Höstblöta

Höstblöta gick vi in, skymningen la sig över oss tidigt. Ingen orsak att stanna ute så vi gick in och såg på varandra i höstruskets färger. Det gjorde inte tillvaron gladare men lite mer sann och lättare att hantera. Bordet stod mellan oss och barnen omfamnade. Vi såg egentligen inte varandra utan den stora skuggan som vi bar på. Hela dagen märkligt dov i tonen och snön ville inte frysa till is utan smälta inför våra ögon, till vatten, som rinner i strilar längs asfalten till gropar som blir pölar, pussar, vattenpussar. Jag har inga gummistövlar utan blir blöt om fötterna och vill bara en sak, dricka te med någon som har varma händer och ler. Jag tror att vintern dröjer, hösten blir lång men när våren kommer då brister ett nytt liv ut och smärtan gör oss mer erfarna, den härdar inte men utvecklar mig till mer människa. Och orden kanske kommer de tillbaka till mig och berättar den där sagan som jag aldrig fick höra i barndomen.

Tankens rörelse

I rörelsen möter jag muskelns spänning, mina ben tänker inte, de bara går och går och mina tankar tycks ge sig hän på ett helt annat sätt när jag går. Då fastnar inte tröttheten som en seg gegga och jag retar inte upp mig på förhastade politiska beslut - åh, vad jag saknar konsekvensanalyser just nu. Vad händer med oss när vi monterar ner det som vi byggt upp under så lång tid. Vad händer med oss när vi inte fördelar och delar med oss av alla de pengar som finns i vårt samhälle. Du kanske tycker att jag är pretantiös, varsågod, jag längtar bara efter  fler nyanser, mer eftertänksamhet, mer bildning och mindre konsumtion.

Stress

Hon går på en egen promenad. Musiken dunkar in i öronen. Hon måste koncentrera sig för att inte tänka fel. Inte skuldbelägga sig själv, tänk positivt, det var väl bra gjort. Tänk att du hann med så mycket, lite - skriker en ilsken stämma inne i huvudet, men hon höjer volymen lite till. Stegen ökar, Katarinahissens klocka går visst lite före, eller är det mobilen som drar sig. Hon kommer inte hinna i tid, raskar på stegen ännu lite till. Det är aldrig någon som sagt något, eftersom hon aldrig kommit försent, men i huvudet händer det flera gånger varje dag.

Han sitter i bilen. Det är lång kö. Obegripligt. Bilradion går på automatiskt när det är nyheter men han stänger av den. Blundar. Slumrar till men vaknar när bilen bakom tutar upprepade gånger. Kön rullar sakta framåt. Mobiltelefonen ringer. Han stänger av den. Klockan är en kvart för sent. Men han lämnade klockan hemma. Han får ändå höra varje dag att han är sen. Ledsen, säger han då.

Jag tycker om att cykla till jobbet men när novembermörkret lägger sig över Stockholm då får cykeln gå i ide. Istället tar jag på mig rejäla skor och promenerar. Och i  promenadrörelsen rullar tankarna runt.