nattviolen

Vad var hon

ett litet barn med gamla minnen

kanske en sol.

 

Hon plockade inte svamp

hon plockade ord

la dem på rad och

lyssnade

hon satte punkt

tog en paus och

började om

 

Under vingarna låg

orden på rad

ljuset mattades

när livets egenhet

lät sig skrivas

med svarta tecken

i diktens rum

rörde hon sig

såg en egen

 

Hon bodde på lånad tid

intill den pumpande, kämpande floden

men i dina ögon fanns inget slut,

i din hand bodde ålderdomen,

på läppar lekte

skrattet

en plats

där flyttade hon in

 

Om du hade vetat

vad som fanns innanför muren

skulle du förseglat porten

kraftigare

rädd att falla

förlorade hon dig

liten i tilliten

 

Vinden smet in genom dörren

skvallrade om avsked