hemma

hon går i manchesterbyxor
lite för korta
med blomsterbårder längst ner på byxbenen

på fötterna träskor
som klapprar mot asfalten
slår i fotknölarna så att sårskorpan brister

vårvinden smeker kinderna
koltrasten sjunger
dagsljuset kryper undan långsamt

hon går mellan betonghusen
ensam
men med huvudet fullt

en gång ska hon resa sig
bli lång
men med en stämma av glas

blygheten är en mur

Jag vill stanna kvar i ditt blickfång
vara kvar i dialogen med dig
därför svarar jag
som att kasta ut en krok
fånga dig
så som du fångar mig
med din blick, med dina ord,
med dina förväntningar på vad jag kan
vara

mitt ordflöde tar ny fart
som om jag kan frysa våra ögonblick tillsammans
skriva ner dem här och få vara kvar i känslan
länge,
flera timmar, hela dagen

min blyghet har inga gränser
den är en mur som stänger igen alla vägar in till mig

förälskelsens tunga är blommig
rosorna hoppar ur munnen
kinderna blossar
blicken väjer undan, sänker sig
för detta får inte synas
vad kan hända då
vem kan se

hur överlever jag
min kropp talar och jag tystar den med arbete
bygger upp en låtsasvärld
där vi möts, blommar ut
falnar långsamt
möter dig på nytt
och är öppen

vad ska jag göra med det gröna gräset?

vad ska jag göra med det gröna gräset
som ligger nyklippt och doftande i trädgården

vad ska jag göra med det böljande sädesfältet
som står moget och stolt

vad ska jag göra med den utsträkta utsikten
som finns utanför mitt sovrumsfönster

vad ska jag göra med det friska vattnet i bäcken
som flyter förbi i min trädgård

jag går ut i gräset, låter tårna spreta och fånga ett strå eller två
jag drar med handen längs sädesfältet och fångar ett ax eller två

jag blickar ut från mitt sovrumsfönster och memorerar utsikten
jag kliver ner i bäcken och fångar in en skopa vatten eller två
som får skölja över mitt huvud och mina axlar

jag vaknar till

längtan efter tystnad

jag längtar efter min egen tystnad
jag längtar efter en förmåga att lyssna
jag längtar efter ett rum utan skval och skvaller

ett rum utan galler
ett rum med öppna fönster

jag längtar

jag bestämmer mig för att

du är lika sårbar som jag
du är lika stark som jag
du är lika rädd, modig, ledsen, glad som jag

i den stund som jag säger förlåt mjuknar dina drag
omfamningen värmer

vi har gått från de hårda orden, den vassa tungan
vi har gått till det runda bordet, det varma ögat

jag är lika sårbar som du
jag är lika stark som du
jag är rädd, modig, ledsen, glad som du

Till vår värld

Nu spelar världens kalla vind i parlamentens demokrati

Och väntar på vår reaktion kring Bryssels stängda dörr

Förlåt ett språk av hårdhet här, en sång om världens makt

Den vill visa oss hur reaktion kan läka jordens kraft

 

En sång till dig, vårt barn, när jorden väntar på aktion

Världens länder bråkar allt mera och slits sönder av fattigdom

Hur kan vi vända misären här och se en ljusningens invasion,

vi behöver friska ögon, för att rädda jorden från ålderdom

 

Härlig, härlig kan vår värld bli, det är målet för oss

Visan vill berätta en saga om en demokrati som får riktigt liv

Där svält och krig är en otäck dröm, och vi lever i harmoni

Där vi knäböjer för omtanken, och ger varandra tid

 

Kom ut, när världen visar oss sin nöd i denna stund

Se, vad som måste göras och låt din handling färdas fram

Varje dag ska visan sjunga om en demokrati som får riktigt liv.

Vi sjunger den för att läka våran kraft, härlig, härlig kan vår värld bli.


sötma till skrik

Kanske var det ett snötäcke som skavde
och förvandlade sötma till skrik
Kanske var det småsten som skavde
och förvandlade sötma till skrik

Människan har vaggats i oändlighet
blivit lugnad av tro och hopp
Nu står vi inför katastrofens rand
det hjälper inte att vi håller hand
Hela jorden kommer att gå under
människan har gjort ännu en blunder
låtit profiten styra livet
vi går från ljus till mörker här och nu
vi kommer inte hinna räkna till sju(tusen år)

Kanske var det ett snötäcke som skavde
och förvandlade sötma till skrik
Kanske var det småsten som skavde
och förvandlade sötma till skrik

Jag har en ljusgata på mitt bord
men det är ur mörkret jag får ord
för att beskriva och berätta en saga
som inte bara ger mig tröst
nej, jag hoppas att katastrofen bleknar
att vi alla kan hitta kraften
att förändra det som blivit fel

Kanske var det ett snötäcke som skavde
och förvandlade sötma till skrik
Kanske var det småsten som skavde
och förvandlade sötma till skrik

Det var en gång en civilisation
som var på väg mot slutet
då kom ett moln
ställde sig i vägen
otåligheten visste inga gränser
då stod flygplanen kvar på marken
vägrade att lyfta
Kreativiteten visste inga gränser
civilisationen klev ut ur mörkret
ljusgatan på mitt bord blev bredare

Kanske var det ett snötäcke som skavde
och förvandlade sötma till skrik
Kanske var det småsten som skavde
och förvandlade sötma till skrik

Här är ensamt

Här är ensamt, för ensamt för att höras
Här är ensamt, för ensamt för att tystas

Jag skulle kunna ha makt över mig själv
om det svarta hade varit svart och det vita vitt
men livet har fler nyanser än så
ingen med makt tycks förstå
att vi människor slåss om något som inte finns
glömmer att vårt är ansvaret
för våra handlingar i praktiken
skyller på varandra mitt i vardagspaniken

Här är ensamt, för ensamt för att höras
Här är ensamt, för ensamt för att tystas

Jag skulle gärna känna din hud mot min
om vi lägger ner vapnen och sluter fred
men kriget är mer komplicerat än så
de med makt låter oss förstå
att paragrafer måste följas i detalj
så motiverar makten sin batalj
Människor offrar sina liv i en sak
springer förbi varandra under samma tak

Här är ensamt, för ensamt för att höras
Här är ensamt, för ensamt för att tystas

Jag skulle gärna gunga med dig
och lyssna på politiska tal
vi kunde diskutera allt det här
för du vet jag håller dig så kär
då kanske det svarta blir vitt och det vita svart
låt oss mötas och granska alla färger
krypa under ytan och se djupet
och tillsammans bära ovissheten om slutet

Här är ensamt, för ensamt för att höras
Här är ensamt, för ensamt för att tystas

Förtryck även i språket

Språket, orden avslöjar kulturen, värderingarna, historien, förväntningar - så tydligt när jag läser Göran Palms dikt från 1976, tyvärr gäller den än!

 

Du är övergiven, jag är ensam.
Du är mammabunden, jag är vuxen.
Du är svag, jag är känslig.
Du är förskrämd, jag är reserverad.
Du är gullig, jag är stilig.
Du är trånsjuk, jag är sprängkåt.
Du är villig, jag är varsam.
Du är ett rö, jag är din klippa.
Så blir du gift och jag går miste om min frihet!

 

Jag skaffar lägenhet, du sätter bo.
Jag har framgång, du har tur.
Jag är potent, du blir med barn.
Jag fostrar dem, du kramar dem.
Jag arbetar, du stannar hemma.
Så blir vi tupp och höna.
Jag är stressad, du är hispig.
Jag är bohemisk, du är slarvig.
Jag är retlig, du är mopsig.
En riktig liten näbbgädda.

 

Pratar du på så talar jag till punkt.
Är du manhaftig så är jag bestämd.
Är du listig så är jag intelligent.
Är du gnatig så är jag envis.
Jag jobbar övertid för barnens skull.
Du jobbar inte alls för barnens skull.
Har du städmani är jag ordentlig.
Är du liknöjd är jag lugn.
Är du lustig har jag humor.
Är du sällskapsjuk är jag social.
En riktig sällskapsbroder!

När jag får mage mister du din dragningskraft.
När jag får pondus tar du dig ton.
När jag blir distingerad blir du tantig.
När jag blir tankespridd blir du virrig.
När jag är öppenhjärtlig skvallrar du.
När jag blir ursinnig blir du hysterisk.
Inleder jag ett förhållande faller du för första bästa.
Slinka!

 

Du bara gråter, jag blir melankolisk.
Jag får ångest, du blir ängslig.
Du hamnar i klimakteriet, jag genomgår en livskris.
Nu är jag trött, du bara sitter.
Du är rynkig, jag är fårad.
Jag saknar arbetet, du saknar barnen.
Du är förgrämd, jag är besviken.
Jag ger mig av, du stannar kvar.
Spelet är slut!
Du är övergiven, jag är fri.


Göran Palm Dikter på vers och prosa, 1976


vardagen

vardagen löper över köksbordet
smulor, fläckar, tidningar

vi ropar på varandra
från rum till rum

skynda, skynda, skynda
vi har en tid att passa

mammas jobb
pappas jobb

när blir det helg frågar barnet

Lägger ögonen tillrätta

Ser inåt och kikar ut 
tänker att på insidan finns en bild

som jag skapar och på utsidan
skapas jag,

i mötet med den andre,
i blicken från någon annan

där vilar
tillblivelsen

ett svek och världen rasar
med dig bygger jag en ny

20090917

Ljuset är på flykt
i tunneln
skymtar jag dig.

Avsked

Slängkyss
kommer farande
tas emot och
skickas tillbaka innerligt snabbt
dagsfärsk.

melankoli

går längs vägen som rinner
av smältvatten
bildar floder och fåror
backen brant uppför
tar tag i väskans handtag igen
tyngden drar den neråt
armens munskel spänner

i väntan på husgavelns varma vägg
drar hon igen jackan
låter sjalen värma halsen

på krönet
äntligen, hon vänder sig om
ser ut över nejden
det som ligger bakom henne
har hon lämnat
hon går

i väntan på kaffedoften
bryter hon en bit choklad i fickan
läger den på tungan där den smälter
ger smak

går längs vägen som rinner
av smältvatten
bildar pölar intill huset
ställer ner väskan och sätter nyckeln i låset

I mina ögon

I mina ögon ligger ljuset närmare hjärtat
blind för käpphästar
linkar jag fram längs stadens gator.

I mina ögon hoppar du jämfota
blind för hinder
studsar du fram på bron.

Dagen ger så mycket mer än ögat kan fånga
och det tänker jag på
letar mig fram till vattenhålet
dricker, dyker, druknar i osorterade tankar.

Just så här blir det då,
en ögonblicksordbild.

kommer molnen farande

När regnet kommer då tappar vi andan och sitter kvar på stolen,
rumpan limmad vid sitsen
kaffekoppen på väg mot munnen lika långsamt som sekunderna tickar
när vi väntar på den vi älskar
lutar mig mot stolsryggen och undrar
men låter detta vara en stund
med öppen och tyst mun
nu hittar jag ut, nu hittar jag dig
här kommer molnen farande i en häftig orkan.

Bäcken

Jag minns vem du är

en liten stund.

När du gått

kommer jag på mig själv

att jag glömt.

Blir det så av bruset.

 

Varför saknar jag vågorna

inte den blanka ytan

skummet inte ringarna

klipporna inte sanden

som rinner iväg

skum samlas i kröken

gulaktigt av det bruna.

 

Mossan belägger stenarna

som mögel

på ett ställe

eroderar stenen

fukten tränger in

jorden järnbrunrödbrun

kanske sand.

 

Så växer rörelsen i svängen

bryter av

bildar sjö

ny väg.

 

Marken svampig, min sko

sugs fast, jag stannar här

ser mina barn

springer, springer.

Jag står still.


Någon annanstans

Rödbruna jorden ligger smulig mellan hennes tår

torr, störig och småkornig

gnider foten i en cirkelrörelse

öppnas mot himlen

och sjunker till marken

 

mycket nära en viskning

men tystare

lyfter hon upp sten

hennes korg är tung, trasig

men nu rister kroppen av muskelns spänning


Gildas dagbok

Gildas dagbok låg uppslagen.

Jag läste den.

Fann en saga.

Här är den.

 

Istvan var inte huvudpersonen.

Men allting handlade om honom.

Kanske för att Karim var trött.

Och Gilda sårig.

 

Gildas histoira var lång.

Här berättas en del av den,

som handlar om

andningen hos Istvan.

 

Låt oss lyssna till dem

och se dem

som annars är vardagens människor

precis som du och jag.


I det här landet


I det här landet växer en spricka

alla medelsvensson som jag får hicka

vi hittar inte oss själva nu

upplever att stressen sliter oss itu.

 

Sjukskrivningarna duggar tätt

på sömn blir kroppen aldrig mätt

vi arbetar och sliter hårt

hoppas att livet ska kännas svårt.

 

Vi har lärt oss att lida i vår nit

inte alltid få betalt för vårt slit

men vadå vi jobbar med det vi gillar

kunskapsstinna, glada så vi drillar.

 

En sång om livet i det fria

jag klara mig på en tia

låt mig bara få göra det jag vill

säger jag och skriver en dikt till.


Tidigare inlägg