nattviolen

Det sprakar i träden, en vindpust drar förbi och gula löv singlar ner på marken och lägger sig som en matta på stigen. Så där går vi och trampar på löven som trycks ner i torra barr och grovt grus. Några avmastade segelbåtar cirkulerar långsamt i viken, väntar på sin tur att lyftas upp av kranen och packas in för vintern. Vila till ännu en säsong. Vi trampar uppför, på krönet väntar en bänk med fin utsikt. Där kan man sitta och vänta på båtar och tåg som drar förbi på olika håll men inom synhåll. Men man kan också hoppa ner från bänken och bli upplyft igen, trefyra gånger. Sitta där och dingla med benen och pröva språket, smaka på orden och använda pekfingret när inte orden räcker. Det blir mycket sagt ändå. I det ordlösa landskapet stannar tiden upp och himlen lägger sig intill. Blickarna sveper långsamt över horisonten, och min hörsel blir skarpare för knastrande grus och pinnar som bryts av steg i skogen. Ordlösheten ger mig nya bilder, nya vyer och jag släpper taget om framtiden.