jag gör en del försök

jo, jag gör faktiskt en del försök för att veta om det går, jag tänker att det är enda sättet och ibland försöker jag flera gånger, och då funderar jag på när försöken övergår till träning och övning, är det när man gjort mer än tre försök, då börjar man istället öva sig och så håller man på med det ett tag och jag undrar när jag faktiskt kan något, min bilskolärare som var väldigt bra  - han lyckades lära mig att köra bil och när jag fick mitt körkort sa han "det tar 7 år att bli en bra förare", 7 år - det kanske är den tid man behöver inte bara för att kunna något utan för att faktiskt bli bra på något, och det är väl då som man känner att man behärskar den kunskap man erövrat, och då är det väl läge att lära sig något nytt - och om jag nu tänker skrivande, så är sätten och teknikerna så många så utvecklingspotentialen för var och en är enorm, därför kära läsare om du tycker att mina två senaste dikter inte riktigt fungerar så beror det på att jag gjort två försök att skriva på ett nytt sätt - jag får se om jag tar steget och börjar öva mig på detta, i så fall är det åtminstone 7 år kvar innan jag är framme

gungar

fötterna letar efter något att stå på, händerna håller hårt om bergets små handtag, hon har ett bra grepp och hittar små avsatser att ta spjärn med fötterna så hon kan häva sig upp på kanten av avsatsen, gruset river längs magen för tröjan och jackan åker upp, överarmarna spänner och drar, hon är uppe, sätter sig på kanten så att benen kan dingla så fint i luften, känner sig som barnet då som är men var för länge sedan då hon drömde om högre och högre berg men här blir inte människorna som myror utan hon ser ansiktsdragen och behåller känslan för den andra som hon längtar och älskar efter närhet,
där stannar hon
lägger sig ner på rygg med blicken inåt för hon orkar inte se rymden
den är för stor
istället blickar hon mot sin inre rymd för där promenrar hon omkring
hon som hon längtar och älskar
hon som alltid finns så länge ögonlocken kan slutas
hör hon rösten från förr
rösten som gungar henne in i sömnen
när natten blir för mörk
fötterna letar efter något att stå på
hon hittar en avsats
där vilar hon innan
nästa steg tar henne högre upp

Just nu

Det sprakar i träden, en vindpust drar förbi och gula löv singlar ner på marken och lägger sig som en matta på stigen. Så där går vi och trampar på löven som trycks ner i torra barr och grovt grus. Några avmastade segelbåtar cirkulerar långsamt i viken, väntar på sin tur att lyftas upp av kranen och packas in för vintern. Vila till ännu en säsong. Vi trampar uppför, på krönet väntar en bänk med fin utsikt. Där kan man sitta och vänta på båtar och tåg som drar förbi på olika håll men inom synhåll. Men man kan också hoppa ner från bänken och bli upplyft igen, trefyra gånger. Sitta där och dingla med benen och pröva språket, smaka på orden och använda pekfingret när inte orden räcker. Det blir mycket sagt ändå. I det ordlösa landskapet stannar tiden upp och himlen lägger sig intill. Blickarna sveper långsamt över horisonten, och min hörsel blir skarpare för knastrande grus och pinnar som bryts av steg i skogen. Ordlösheten ger mig nya bilder, nya vyer och jag släpper taget om framtiden.

guldgrönska

kanske är det bara idag som grönskan har just nyansen guldgrön, trädens krusiga små blad glimmar i solnedgången och brasans sprakande värmer, i munnen smak av salt och pepparmint när vi handlat tre remmar för trettio, ingen lysande affär men det tar mig till sjuttiotalet och barnsbenen spritter för jag minns något som legat gömt länge,

orden

nog är det konstigt att orden trillar ut genom munnen och låter sig uppfattas av någon annan, ibland till glädje och ibland till irritation, ja nog kan orden säga mycket som kan bli bra och inte så bra, orden kan få oss närmare varandra och skapa avstånd, skrivna ord stannar kvar men också det sagda kan ringa länge i öronen, orden hjälper mig att förstå när begriplighet är det som tröstar, orden hjälper mig att förbli novis när det är det som tröstar, orden lägger sig på tungan och vilar ibland, klibbar ibland fast och kommer ut i fel ordning med fel tonfall, når inte fram, andra gånger blir det flow, flöde, som ett rinnande vatten, orden ligger nära hjärtat i en liten ask som jag kan öppna och stänga men den går alltid att fylla på, där finns oändligt med utrymme, som rymden, ett rum

barfota

mina fötter är fria, tårna spretar lite mer efter sommarens barfotadans i gräs och grus och jag låter bilden av bara fötter ligga i ögonvrån för det hjälper mig att minnas dagar av rymd, dagar av samtal med min femåring som ser världens alla små perspektiv och inte missar varken myror eller myggor, han stannar upp om han får en idé och berättar genast om den - spontan och kreativ låter han omvärlden få veta vad just han tänker på, och jag vill minnas detta för nästa sommar då är han en sexåring och då har vi flyttat in i en ny fas av hans liv och då ser hans värld annorlunda ut

solen tar oss ut

...äntligen ropar vi och slänger på oss kläderna för att gå ut och bländas av marssolen, går över den höga tågbron och barnens kikare används flitigt för att få syn på båtar, fåglar och andra vårtecken...

Ett fotografi

Bilden talar sanning och vi bleknar i vår verklighet när det svarta och vita får djupa kontraster. Tänk om hon på bilden kom till liv och klev rakt ut i den här världen. Då skulle jag häpnas och överraskas av hennes tal. Orden skulle kanske landa mer i mitt hjärta än i min hjärna. Kanske skulle vi inte förstå varandra, bara le och låta ögonen berätta det vi inte visste om oss själva.

Ibland somnar jag...

när barnen också somnar och när jag vaknar till är jag för en sekund varken här eller där, varken vaken eller sovande, och det är varken dag eller natt. Det är. Tills allt hinner ikapp och så mycket mer är. Jag kliver upp och ljudet från teven strömmar ut, visslingar och kommentatorsröster - fotboll. Mitt öra jobbar vidare, jag hör att teven byter kanal, nu hörs sång följt av glada tjut - någon har tagit sig vidare i idol. Vilar öronen och aktiverar mina ögon, jag återvänder till sängen med en bra bok.

En mulen dag...

for hon till Paris för att nöta sina stövlar på asfalten i ett annat land. Hela världen låg öppen inför hennes ögon, eller var det vilan som skapat ett öppet sinne hos henne. Spänningen som släppt i magen, gjorde tankarna lediga och nyfikna.

Närvaro

Du är en sådan som jag. Du har också svårt att skilja regnets strimmor på fönsterrutan från dina tårar. Du har också svårt att se när du gått för långt och borde vända om för att orka gå hela vägen hem igen. Du är en sådan som jag. Du har också svårt att hålla dig innanför ramen och göra det som ska göras. Du har också svårt att se din egen storhet, gör dig inte mindre än du är. Du är lika som jag, jag är som du. Vi bor i samma värld och har varsinn.