nattviolen

hon går i manchesterbyxor
lite för korta
med blomsterbårder längst ner på byxbenen

på fötterna träskor
som klapprar mot asfalten
slår i fotknölarna så att sårskorpan brister

vårvinden smeker kinderna
koltrasten sjunger
dagsljuset kryper undan långsamt

hon går mellan betonghusen
ensam
men med huvudet fullt

en gång ska hon resa sig
bli lång
men med en stämma av glas