utsikten



Här är luften krispig, jag fäller ihop vingarna, andas ut och landar.

Sommar...

image2
Den gamla ladan, yviga rabatter...

Jag önskar rymden fanns i oss alla

...så heter min diktsamling som jag idag fick korrekturet på. Den börjar närma sig en bok, kul och spännande att vara med på den resan.

En bussbiljett låg slängd på marken

En bussbiljett lågd slängd på marken, en kvinna plockade upp den och såg att där stod ett telefonnummer skrivet på baksidan. Hon tog upp sin telefon och ringde. En ung kvinna svarade, kvinnan som ringt började berätta. Hon kom från Afganistan, hennes svenska var knaglig men genom hennes ord dansade en sällsam historia fram. Det var historien om Istvan som bakade bullar på söndagens morgon och väckte sin fru med te och nybakt bröd. Det var historien om Gilda som bott med sin pappa sedan mamman stuckit till USA och inte hörde av sig på flera år. Det var historien om Karim som ville bli författare men som kämpade som krönikör i en av storstadens många lokaltidningar, han skrev där mest för att se sin egen skrift tryckt i tidningen. Karim var förälskad i Ina som kommit från Kosovo året innan. I sin röda kappa svepte hon in över det karga landskapet som började vibrera av åtrå. Karim förstod inte vad som hände med honom, förstod inte att alla såg det på honom. Han öppnade sig för Ina och hon tog emot honom som om det var hennes sista chans. Istvan kom med tåget till Sverige och kunde ingen svenska men han hade stora händer och ett brett leende. Med händerna bakade han bröd och med leendet mötte han Rosa, som lärde honom allt om svensken, svenskan och Sverige. Rosa dog i lungcancer när hon var trettiosju år. Istvan grät. Han stängde alla fönster och dörrar. Efter tre månader kom han ut, bofinken drillade och Istvan tog på sig sina springskor. Han sprang en lång runda i skogen och bestämde sig för att öppna ett eget bageri, Rosas café skulle det heta. Tre månader senare sökte Gilda jobb, hon hade flyttat från sin pappa för att börja plugga. Gilda fick jobb hos Istvan. Dit kom också Karim efter en lång resa i Kosovo, där han rapporterat från kriget, men nu kunde han inte skriva, ville inte leva och visste ännu inte att han älskade Ina. Men det skulle stå klart för honom en dag. I väntan på det brukade han inte orden, han gjorde lunchsmörgåsar till stressade tjänstemän som tog femminutersluncher för att hinna med mera. Gilda serverade. Och Istvan bakade, gick hem och sprang, kom tillbaka och bakade mera, gjorde beställningar och gav Karim livsgnistan tillbaka. Gilda skulle snart börja andas hon också. Kvinnan som talade på bruten svenska och som stod med en bussbiljett i handen tystnade. Hon la på luren.

Morgonsol

Morgonsolen blåser in sitt ljus från takfönstret. Strimman blir bredare på det vit pappret idag. Imorgon ännu mer. På sidan letar sig nu svarta bokstäver fram, ett A här och ett B där, ett bakvänt S och många O. Bokstävernas former får ett annat innehåll av en ovan hand. Skriften talar om strävan, den blir en bild av viljan att förstå, försöken att lägga pusslet som handlar om världen. Det där pusslet som aldrig blir färdigt, bitarna blir bara fler och fler, mindre och mindre.

Bilder

Vi tittar på varandra och undrar hur siffrorna fungerar. Jag visar dig och du visar mig. Världen kan förstås på olika sätt. När du ritar en rektangel så får jag veta att det är ingen rektangel det är en dörr. Snabbt ritar du två större rektanglar, fönster. Strimmorna ovanför är ett tak. Vad blir det, frågar du. Ett hus, svarar jag. Rätt. Där såg jag världen genom dig.