I det här landet
I det här landet växer en spricka
alla medelsvensson som jag får hicka
vi hittar inte oss själva nu
upplever att stressen sliter oss itu.
Sjukskrivningarna duggar tätt
på sömn blir kroppen aldrig mätt
vi arbetar och sliter hårt
hoppas att livet ska kännas svårt.
Vi har lärt oss att lida i vår nit
inte alltid få betalt för vårt slit
men vadå vi jobbar med det vi gillar
kunskapsstinna, glada så vi drillar.
En sång om livet i det fria
jag klara mig på en tia
låt mig bara få göra det jag vill
säger jag och skriver en dikt till.
hon plockade ord
Vad var hon
ett litet barn med gamla minnen
kanske en sol.
Hon plockade inte svamp
hon plockade ord
la dem på rad och
lyssnade
hon satte punkt
tog en paus och
började om
Under vingarna låg
orden på rad
ljuset mattades
när livets egenhet
lät sig skrivas
med svarta tecken
i diktens rum
rörde hon sig
såg en egen
Hon bodde på lånad tid
intill den pumpande, kämpande floden
men i dina ögon fanns inget slut,
i din hand bodde ålderdomen,
på läppar lekte
skrattet
en plats
där flyttade hon in
Om du hade vetat
vad som fanns innanför muren
skulle du förseglat porten
kraftigare
rädd att falla
förlorade hon dig
liten i tilliten
Vinden smet in genom dörren
skvallrade om avsked
Leker jämställdhet
Jag gungar med barnen, leker jämställdhet
men du vet
att det inte är sant
jag kommer också bli tant
ligga samhället till last
och knapra piller
för att slippa griller
inte ska du fundera
nej, sluta tänka mera
börja shoppa lilla gumman
då slår Reinfeldt på bingotrumman.
Alla vi som är tysta
tänk om vi skulle skrika och knysta
stopp, det går inte längre nu
våra barn blir som vuxna före sju
års ålder,
de kan redan ordet konkurrera
när de sliter i sin trolldegslera.
Barnen slutar leka, börjar banta
springer till affären för att panta
tjänar lite egna pengar före fyra
kan köpa tusen prylar dyra
ja, de små liven är konsumenter
mödrarna blir psykologklienter
pressas mellan samhällsidealen
men plockar ner patriarkatet från piedestalen.
Montecore - en unik tiger
Montecore handlar om Sverige lika mycket som den handlar om Abbas, mannen som kom till Sverige för att gifta sig med den kvinnan han älskar, Pernilla. Han från Tunisien med drömmar om att verka i sitt yrke som fotograf, hon från Sverige med målet att bli sjuksköterska. Tillsammans kämpar de sig fram, med olika strategier överlever de men på varsitt håll. Tillsammans får det tre pojkar. En av pojkarna heter Jonas, han har skrivit en roman som heter Ett öga rött, och han får ett brev från Kadir, en vän till sin pappa. Då har Abbas, varit försvunnen sedan länge och Kadir tycker att Jonas ska skriva en bok om sin far den store fotografen.
Trots att författaren valt att använda sitt eget namn i boken, så läser jag detta som en fiktiv berättelse. Och det är intressant att se hur Khemiri leker med fabulerandet precis som han leker med språket. Lika mycket som romanen ställer frågan kring vems berättelse som får berättas lika mycket ställer romanen frågor kring vad man får fabulera om. Hur mycket får man hitta på om sig själv? Det är tydligt att detta också är berättelsen om hur en skröna kommer till och hur man skapar en myt kring sig själv.
Montecore är en lek om allvaret i att få berätta sin historia. Hur många versioner finns det inte av historien och vems version vinner? Jag är inte säker någon gång under läsningen utan tvingas till ett aktivt läsande. Den lämnar mig inte ifred, den vänder och vrider på fabulerandet, på språket och på innehållet. Romanens historia är mångbottnad och den blir det då flera röster får utrymme i boken. Kadir tränger undan Jonas och tar nästan helt över berättelsen. Men när romanen slutar funderar jag ändå på; vem var det som berättade.
Skickligt byter romanen språk och uttryckssätt beroende på vem som berättar. Den lekfullhet och uttrycksmöjlighet som finns i att använda språket som Khemiri gjorde i sin debutroman utvecklar han i Montecore.
Romanen utspelar sig under en period i vår samtidshistoria då främlingsfientligheten krockar med mångfalden, den är därför också en gestaltningen av ett samhälle där man inte kan känna sig säker; där mörk hårfärg, ett svåruttalat namn eller en annan hudfärg kan innebära att man fråntas sina rättigheter och diskrimineras.
Om inte vingarna håller
jag kommer springande för dig, till dig
så kunde det låta när vi var små
men nu
tar vi itu med oss själva och skapar distans
individer som klarar sig själva,
vuxna
Som barn såg vi för mycket
känslorna brann, slets itu
vi lagar dem nu
Vårens maskrosor är nya
jag plockade dem för trettio år sedan
nu går mitt barn där och plockar, långa kladdig stjälkar
som gör smutsiga ringar på händerna
blommor som fröar av sig i vagnen
och en liten som sover
Förälder till nya människor
som lär sig hela tiden
och jag med
ser nya saker, möter nya världar
leker, spelar fotboll, gräver
sjunger
en sång, gungar, springer
skrattar
tillsammans
Två barn
glada lika olika roliga små
i en stor värld med föräldrar som orkar
och inte
Låter dem vara petiga och retiga,
som ger
leenden och värme
Jag tror det är det som håller mig frisk.