söndag 6 juni

Så är det åter juni månad och koltrasten har nu förgyllt med sin sång i många veckor. Det är söndag och det är brytningstid, tempot förändras, vi går från plikt till lust och från grått till grönt. Förstår ni mig? Kanske inte. Jag tänker att vi går från fasta tider och inrutad vardag till ledighet och tid att bara vara. Vi har en lång sommar som just börjat, och jag planerar allt som ska göras under ledigheten, men hejdar mig och vet att sommaren blir vad den bli, dvs den blir det som jag behöver om jag släpper alla planer och flyter ett tag, släpper kontrollen. Men så tänker jag att det vore ändå mysigt att hinna med: ett besök på Mårbacka, ett teaterbesök i Berättarladan och Västanå teaters uppsättning av En Midsommarnattsdröm, ett beök på Rackstadmuséet, ett besök på Heidruns bok och bildcafé, ett besök på Lars Lerin museet i Munkfors, Laxholmen, ett besök på The Alma Löv museum i Östra Ämtervik... Och så alla vänner som vore så roligt om de kom förbi torpet och stannade över, och så alla dagar jag vill ha vid Rottnen med barnen och mannen och bara bada och bara vara, och så måla om i något rum och renovera det där skåpet som jag vill göra om till en bokhylla, och så böckerna som jag vill läsa, och så alla nya maträtter som jag vill laga och baka med barnen... Surdegsbröd, och så passa på en massa andra saker som jag aldrig hinner annars. Ja, kanske blir en del av allt detta av eller kanske inte, vilket lyxproblem - möjligheterna är så många, det kunde vara tvärtom, det kunde vara så att jag aldrig fick uppleva att gå från grått till grönt, att jag ständigt levde i en grå vardag som handlar om att fixa det basala. Så lyckligt lottad. Så tacksam. Och förväntansfull!

längtan efter vårgrus

vardagen är vintervit och kylig, det är februari och nu har snön legat sedan den 11 december, då cyklade jag hem från jobbet när första snön kom, och parkerade cykeln i vinterförrådet
igår fick jag färgglada tulpaner, de står nu i en vas på köksbordet och sprider hopp om vår, snö som smälter, grus som rullar under fötterna, en cykel som vinglar fram och fåglar som hälsar ljuset med sitt kvittrande
kanske om en månad
nu fortsätter vi att pälsa på oss och åka pulka i backarna, pulsa fram i snömodden på trottoarerna och halka till på den gömda isen som finns därunder
vi kommer att prata om den här vintern som lång och snörik, kanske med längtan i rösten även om vi just nu är flera som längtar efter cykel och vårgrus

juldag

snö
lite is på Årstaviken
blidgrader men ändå före för kälkarna i backen
nya spel och böcker, julfilmer
god mat och hembakt bröd som blev så gott - mums
sovmorgon
sena kvällar
mer disk än vanligt
mer samvaro än vanligt
lite trötta fötter och lite för välfyllda magar
långsamt tempo
julsånger

så är det jul, nu igen

julen med alla sina förväntningar står för dörren, julen skrapar inte med foten och frågar om den får komma in, julen kliver på och stannar till el-ljustakarna ser bleka ut i fönstret och julen glider ut lika självklart som den klev på, julen får mig att stanna uppe för länge på kvällarna, den får mig att tänja på gränserna och ställa mig att baka bröd klockan elva på kvällen eller varför inte göra pepparkaksdeg klockan nio en söndagmorogn, handla julklappar klockan tjugotvå och provsmaka den goda osten vid tolv på natten, julen är upp och ner, dygnet har förlorat sina vanliga tider och mörkret gör att jag ändå är trött så varför inte lägga i en extra växel och baka lite mer eller grava lite lax eller slå in lite julklappar eller varför inte få iväg julkorten som jag beställt i god tid men som fortfarande ligger i en plastpåse, ja varför inte fira lite jul med en promenad runt årstaviken och sedan läsning...

jag tänker om

jag tänker om
börjar från början
backar
går tillbaka
men bestämmer mig för att

tänka om
gräva där jag står
djupare, djupare
försöker förstå vad jag ser
men bestämmer mig för att

tänka om
gå framåt
springa, lunka, gå
så länge det känns bra
jag tänker om

idag

skiner solen och talgoxen kvittrar ivrigt
promenaden över årstabron går lätt och långsamt
vill dra in varje solstråle
lägga upp ett lager för gråa dagar

Vårtrött

Det är något med mars. Jag blir så trött. Vårtrött, nu när vi kommit förbi den 20:e. Brytningstid, ljusare morgon som väcker mig tidigare och jag vill gå upp. Ljusare kvällar som håller barnen vakna längre. Så, utmattad somnar jag i deras sängar, oförmögen att hålla verkligheten stilla. Istället sover jag en stund, vaknar till och tar mig till badrummet och undrar om detta tillstånd mellan vaken och sovande någonsin ska bli något annat; mer vaket eller mer sovande. Och så en nysning ovanpå det.

Marsmorgon

Ljuset släpar, gruset på trottoarerna virvlar runt i den nordliga blåsten, vattenpölarna har ett tunt lager is och när jag svänger av mot Skeppsholmen då får jag vinden i ryggen och solen i ansiktet. I tankarna samlas alla gånger jag gått här, längs kajen, på kullerstenarna med Nationalmuseum på vänster sida, stort och stängt. Och på höger sida båtarna, som ibland just kommit in till kaj. Ofta möter jag hundar med sin husse eller matte. På bron möter jag turister som yrvaket går över bron, från vandrarhemmet mot stadskärnan för att upptäcka och se. Över bron tar jag backen upp, idag med spänst i benen, solen sprider sig i hela kroppen och gymnastikskorna studsar fram. Väl framme vi Skeppsholmens folkhögskola, suger jag i mig lite extra av vårluften innan jag går in och påbörjar arbetsdagen. Här inne spelas det på intrument, det lagas mat och förbereds fika i köket, de flesta deltagarna på allmän kurs är ute och jobbar i projekt så det är ovanligt tyst och lugnt, så tittar jag in på deras projektsidor på nätet och där syns aktiviteten nu istället. Det är intervjuer som  filmas, spelas in och redigeras, det är möten som  bokas och förbereds, det är bilder som tas och texter som skrivs. Vi närmar oss redovisning av projekten som blir då Skeppsholmens folkhögskola har öppet hus den 2 april klockan 12 till 18. Välkomna!

Svanpromenad på isen


På promenad i det gråa, som lyste både vitt och mörkt, en skiftande dag.
Och med raska steg tog jag en runda och fick se svanen som letade vattenhål.
Hon fann det strax under bron som går över till Långholmen från Södermalm.
Våren kändes mer nära.

20090206

Känslan ligger vilande, så jag lyfter fötterna och låter dem i snabb takt ta mig fram genom snöglopp och kyla. Det fuktiga, kalla letar sig in, kryper in , smiter in. Grått, grått, grått. Kaffedoften letar sig ut, och väcker vädrande näsvingar till liv. Stegen bestämmer sig snabbt för att ta sig in och kaffedoften har nu lindat sig runt mig, jag kan inte vänta, blir otålig, mjölkskum på överläppen, munnen full av smak. Det sticker till i näsan, skinkan, byter den mot ost, som jag sätter tänderna i. Hungrig: Härligt.

Småregn

På promenaden idag såg jag småttingar på led som traskade glatt i regnet, välklädda med korta ben tog de sig fram. Vilken insats alla förskolelärare och barnskötare gör när de ger barnen möjlighet att vara ute och röra på sig, oavsett väder. När vinden friskar i och jag ökar min promenadtakt då mår jag prima av endorfinerna i kroppen. Då blir jag glad av småregnet, och ser fram emot promenaden varje dag.

Silverhimmel

Morgonens mörker övergår i förmiddagens grå himmel, silver försöker jag tänka för att lyfta tillvaron lite. Ser inte himlen ut som silver. Tänder lamporna för att få lite ljus så att kroppen ska vakna och förstå att det faktiskt är dag och inte meningen att vila nu. Morgonkaffet är välgörande men räcker inte för att skaka liv i lemmarna idag, men när jag slår på radion och hör Marcus Birro debattera försäkringskassans sätt att bemöta sjukskrivna då vaknar jag till. Birro försvarar mångfalden, att vi människor är olika och har så olika förutsättningar och att vi är på väg att skapa ett samhälle där det är lätt att hamna utanför ramarna om man inte är stark, frisk och effektiv. Och jag tänker att jag vill försvara långsamheten, jag vill försvara eftertanken, jag vill försvara allvaret, jag vill försvara närvaron och tiden. Jag vill vara en del av en motståndsrörelse, därför skriver och läser jag poesi!

måndagskraft

Jag är imponerad. Trots mörkret, trots uppförsbacken som måndagar kan vara har jag idag bara mött energi och aktivitet i min omgivning. Och vilken energi det ger, jag har bara blivit piggare och piggare ju längre dagen har gått. Och nu, när klockan tickar mot halsex så känns det mesta möjligt att genomföra. Det är den där känslan av att vilja göra allt nu, kraften är oändlig och jag tänker hålla fast vid den tanken!

Promenad

Fötterna snubblar fram över gården, gula löv i drivor på marken och var är myrorna frågar min fyraåring. På vägen till dagis passerar vi myrornas E4, men idag är de inte där. Går myrorna i ide, undrar han. Och hur är det med ekorrarna och getterna, mamma, går de i ide? Naturen väcker många frågor och vi pratar om den tills han kommer på att han har sin läderlappendräkt i väskan, idag är det maskerad på dagis. Superhjältarna tar över samtalet och han räknar upp alla dräkter han skulle vilja ha. Så är vi då framme, kostymen åker på och kompisar med ansiktsmålningar och dräkter möter upp i hallen.

Gråmuletmörkt

Jag tycker om dessa dagar, när gråheten tränger sig in genom fönstret och jag tänder ljus som tränger den tillbaka. Sitter vid köksbordet och dricker först kanelte, sedan kaffe, låter förmiddagen traska på och struntar i att allt egentligen måste göras. Uppmärksamheten pendlar mellan familjens medlemmar, radion, tidningen, mina egna dagdrömtankar.

Roman eller biografi

Idag läser jag sista sidorna i en bok om Maria Wine och Artur Lundkvist. Undertiteln är "en nittonhundratalsroman", alltså ingen biografi över författarparet. Romanen är inte alls vad jag hade väntat mig, den är inte fri från biografigenren. Det är en brättelse om dem och inte en gestaltning av deras liv. Men jag tycker om den, att läsa om deras liv blir också en brättelse om en helt annan tid med helt andra förutsättningar än vad vi har idag.
Varför väljer man att skriva en roman istället för en biografi? Jan Arnald, som författaren heter ger sig själv störrre frihet i språket och i innehållet. Han kan utesluta fakta och använda fakta friare. Ändå undrar jag, för även en biografi är en berättelse som är en tolkning av någons liv och sanningen blir hur man än gör svår att komma åt. Biografin som form är en sannolik berättelse om någons liv, och en bra roman behöver också vara sannolik men därmed inte nödvändigtvis sann i bemärkelsen att det har hänt.

Nu är den här...

Min diktsamling, Jag änskar rymden fanns i oss alla, är äntligen klar och finns i bokform. Jag hämtade den på tryckeriet igår! Rykande färsk!

2


Det närmar sig...

nu har jag bestämt vilket av omslagen som jag vill ha på min diktsamling, så det närmar sig tryckning. Korrekturet ser snyggt ut. Och det känns så skönt att se dikterna i bokform. Nya skrivprojekt pockar på...