Prestation...

...kan vara något härligt, att lyckas med något som man kämpat med länge - som när bokstäverna bildar ord, ord bildar mening och man får ihop meningarna till en text. Läsakten, som växer fram och blir en del av ögat som rusar fram över sidorna utan en tanke på vad som händer. Prestation kan vara fullt av krav inför sig själv och andra, measuring, vi mäter oss och jämför, vill vara duktiga och lyckade. Kroppen stelnar i en sne båge, pennan fastnar, krampar, det blir inte mer, själviakttagelsens skugga är alltför stark. Prestationen kväver, pressar samman lungorna så att luften varken kommer ut eller in. Men så rinner tårarna över, någon bjuder på ett leende och allt lossnar. Pennan träffar ett papper och orden rinner ut, svarta tecken bildar ord, bildar mening och en text växer fram - skrivakten tar fart och där på det vita strosar tankarna omkring, kastas om, redigeras och förändras.

Montecore - en unik tiger

Jonas Hassen Khemiri kom förra året med sin andra roman, Montecore en unik tiger. Hur lyckas han följa upp sin hyllade debut? I Montecore utvecklar han sin berättarteknik, det vi skymtade i Ett öga rött har nu blommat ut. I den här romanen låter han flera berättarperspektiv finnas med och han lyckas särskilja dessa berättarröster och samtidigt hålla ihop en skröna. Parallellt med berättelsen finns också ett skikt som tar upp hur en skröna kommer till, vems berättelse som egentligen är mest giltig. Khemiris kunskap och känsla för språk får här en underhållande ton, han leker verkligen med språket. Berättarrösterna är så olika att jag bitvis glömmer författaren helt. Det är teknik, och medvetenhet bakom skapandet av den här berättelsen.

Montecore handlar om Sverige lika mycket som den handlar om Abbas, mannen som kom till Sverige för att gifta sig med den kvinnan han älskar, Pernilla. Han från Tunisien med drömmar om att verka i sitt yrke som fotograf, hon från Sverige med målet att bli sjuksköterska. Tillsammans kämpar de sig fram, med olika strategier överlever de men på varsitt håll. Tillsammans får det tre pojkar. En av pojkarna heter Jonas, han har skrivit en roman som heter Ett öga rött, och han får ett brev från Kadir, en vän till sin pappa. Då har Abbas, varit försvunnen sedan länge och Kadir tycker att Jonas ska skriva en bok om sin far den store fotografen.

Trots att författaren valt att använda sitt eget namn i boken, så läser jag detta som en fiktiv berättelse. Och det är intressant att se hur Khemiri leker med fabulerandet precis som han leker med språket. Lika mycket som romanen ställer frågan kring vems berättelse som får berättas lika mycket ställer romanen frågor kring vad man får fabulera om. Hur mycket får man hitta på om sig själv? Det är tydligt att detta också är berättelsen om hur en skröna kommer till och hur man skapar en myt kring sig själv.

Montecore är en lek om allvaret i att få berätta sin historia. Hur många versioner finns det inte av historien och vems version vinner? Jag är inte säker någon gång under läsningen utan tvingas till ett aktivt läsande. Den lämnar mig inte ifred, den vänder och vrider på fabulerandet, på språket och på innehållet. Romanens historia är mångbottnad och den blir det då flera röster får utrymme i boken. Kadir tränger undan Jonas och tar nästan helt över berättelsen. Men när romanen slutar funderar jag ändå på; vem var det som berättade.

Skickligt byter romanen språk och uttryckssätt beroende på vem som berättar. Den lekfullhet och uttrycksmöjlighet som finns i att använda språket som Khemiri gjorde i sin debutroman utvecklar han i Montecore.

Romanen utspelar sig under en period i vår samtidshistoria då främlingsfientligheten krockar med mångfalden, den är därför också en gestaltningen av ett samhälle där man inte kan känna sig säker; där mörk hårfärg, ett svåruttalat namn eller en annan hudfärg kan innebära att man fråntas sina rättigheter och diskrimineras.