gungar

fötterna letar efter något att stå på, händerna håller hårt om bergets små handtag, hon har ett bra grepp och hittar små avsatser att ta spjärn med fötterna så hon kan häva sig upp på kanten av avsatsen, gruset river längs magen för tröjan och jackan åker upp, överarmarna spänner och drar, hon är uppe, sätter sig på kanten så att benen kan dingla så fint i luften, känner sig som barnet då som är men var för länge sedan då hon drömde om högre och högre berg men här blir inte människorna som myror utan hon ser ansiktsdragen och behåller känslan för den andra som hon längtar och älskar efter närhet,
där stannar hon
lägger sig ner på rygg med blicken inåt för hon orkar inte se rymden
den är för stor
istället blickar hon mot sin inre rymd för där promenrar hon omkring
hon som hon längtar och älskar
hon som alltid finns så länge ögonlocken kan slutas
hör hon rösten från förr
rösten som gungar henne in i sömnen
när natten blir för mörk
fötterna letar efter något att stå på
hon hittar en avsats
där vilar hon innan
nästa steg tar henne högre upp

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback