Bäcken
Jag minns vem du är
en liten stund.
När du gått
kommer jag på mig själv
att jag glömt.
Blir det så av bruset.
Varför saknar jag vågorna
inte den blanka ytan
skummet inte ringarna
klipporna inte sanden
som rinner iväg
skum samlas i kröken
gulaktigt av det bruna.
Mossan belägger stenarna
som mögel
på ett ställe
eroderar stenen
fukten tränger in
jorden järnbrunrödbrun
kanske sand.
Så växer rörelsen i svängen
bryter av
bildar sjö
ny väg.
Marken svampig, min sko
sugs fast, jag stannar här
ser mina barn
springer, springer.
Jag står still.
Läser då och då med intresse delar ur din diktsamling. Som du kanske minns var jag ingen stor fantast av poesi, men hittar poänger i dina texter.
Det är det som är härligt med poesi att man kan hitta något här och där, tycker jag. Kul att du finner något du gillar i det jag skrivit. Tack!